Att Mönstra

Dela med er av era erfarenheter väl.

spikboll berättar

Jag vet inte hur det är där Oeoe ska mönstra, men i Östersund hatar de punkare. Så för att slippa undan skiten på ett personligt plan kan det vara en lösning. Här är tre scenarier från Östersund:

Slutsats: Punx slipper lumpen.

70-talist (från Gnuheter) berättar

Jag minns inte så mycket om själva mönstringen eftersom det var så längesen. Det var i Januari 1991. Ett svinkallt Östersund. -27 och blåst. Det var runt 0 hemma så jag var klädd därefter. Har aldrig frysit så mycket i hela mitt liv. Det var förresten samma natt som USA invaderade Irak. Vakterna hade höjd beredskap och vi jublade alla när vi slog på teven på morgonen och såg fyrverkerierna över Bagdad... Nåja... Man hade kanske andra värderingar på den tiden.

För övrigt så var det var väl IQ-, Morse- och fystest, samt en doktor som räknade mina kulor i påsen. Jag vågade inte hitta på några hyss för att slippa lumpen så det slutade med att jag blev inkallad till T3 i Sollefteå något år senare. Det finns föresten inte längre. T3 alltså. Den ångest jag drabbades av när jag kom dit får Ingemar Bergman att framstå som Markoolio. Jag hamnade förstås på sjukan omgående. Efter en vecka så insåg dom att det inte var någon mening att lägga mer energi på mig, så dom skickade hem mig.

Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.

Slutsats: Även lipsillar slipper lumpen (till slut).

Ksv berättar

Jag hade till en början samma inställning till mönstringen som Oeoe och Linus verkar ha, men när den tredje mönstringskallningen damp ner i brevlådan valde jag att inte kasta den i pappersåtervinning så som jag gjort med de andra. Anledningarna var många, jag hade fått höra att polisen kom och hämtade en efter tredje uteblivna mönstringen. Det i sig var inget särskilt men det hade sagts mig att man fick betala böter för polisens utryckning, och jag var pank. Att sitta i fängelse, om än i en månad, var heller inte särskilt lockande vid tillfället då jag hade helt andra planer.

Så jag gick alltså dit, fick göra språk och intelligenstesterna. Efter det fick jag sitta ensam i ett hörn och vänta på psykologen medans alla andra gjorde fystesterna. Väl hos psykologen blev jag fri från någon som helst militärtjänstgöring.

Kers berättar

Liksom spikboll mönstrade jag i Östersund som ligger en bra bit från Gävle?, där jag bodde då. Tåget gick runt tio på kvällen och skulle komma fram ungefär halv sex på morgonen (om jag minns rätt, det var ju, usch, en massa år sen nu) och när de flesta andra försökte vila ut för att vara i toppform så satt jag i rökkupén (*suckar och minns de tider då man faktiskt fick röka på tåget*). Under resans gång försökte jag dricka så mycket öl och röka så mycket som möjligt, det funkade rätt bra - när vi kom fram så var promenaden genom novemberkalla Östersund inte något problem.

Sådär på morgonkvisten så skulle vi ju naturligtvis få lite frukost - jag fick hålla till godo med det enda veganska alternativet som fanns: knäckebröd, innan det var dags för Mönstringsprovet. Provet betade jag av på någon minut genom att konsekvent välja det svarsalternativ som lät mest idiotiskt och blev direkt därefter skickad till psykiatikern. Berättade att jag gärna ville försvara mitt land och väldigt gärna med vapen i hand. När han ville veta om min familjesituation babblade jag på om en massa (mest uppdiktade) problem jag haft för att sedan avsluta med »men det var länge sen, och det är bakom mig nu«.

Hjärnskrynklaren skrev in mig i civila utbildningsreserven (sopa gatorna vid kärnvapenkrig) och
gjorde en visuell bedömning av min fysiska förmåga innan jag fick lov att lämna området och ta nästa tåg hem.

Total effektiv mönstringstid: ca 30 minuter. Mönstringsbetyg: Y1.

X

Jag gjorde mitt bästa och var ärlig på mönstringen. Var skeptisk till hela konceptet men flöt liksom bara med. Något år senare ryckte jag in i armén.

De första veckorna var helvetiskt jobbiga och jag var på väg att bli hemskickad. Sedan vände det och tillvaron blev uthärdlig.

Värnplikten stärkte mig både psykiskt och fysiskt. Jag är glad att jag gjorde lumpen.

norwyn berättar

jag slapp lumpen pga »psykiska problem«. behövde inte ens mönstra. vill man lära sig skjuta (ds! våld är kasst, det är till stor del därför jag inte vill göra lumpen!!!! —Oeoe) så kan man ju alltid joina hemvärnet eller någon annan militärisk grupp. tankarna går helt otippat till the michigan militia.

Fredag berättar

Jag mönstrade på hösten i trean, Anno Domino 1999. Det var i Göteborg nånstans, var exakt har jag glömt. Det tog två dagar, och jag hade bäst resultat på cyklingen (7) och sämst på den logiska delen (2 eller 3, minns ej klart, klickade bara för jag ser inte en svart triangel som en naturlig följd på... en vit? Nåja...) på det skriftliga provet. Psykologen hade skinnväst och frågade bl a om jag hade många goda vänner. Det hade jag inte, men svarade ändå jakande på frågan. Hon tyckte nog jag var rätt normal, för hos inskrivningsförättaren var jag plötsligt sjukvårdsbefäl. Men det lyckades jag ändra till vanlig skytteslusk. Egentligen ville jag inte göra lumpen, men det pågick någon slags kukmätartävling utanför den barske mannens dörr där alla tävlade inofficiellt om vem som fick det mest prestigefyllda »utbildningen«. Ett år senare ryckte jag in, 6 dagar senare ut igen. Så motiverad var jag att försvara knug och fosterland. Mest synd var det emellertid om dumhuvudena som skröt sig till ett helvete uppe i Arvidsjaur som fjälljägare. De hade det inte lika enkelt att fly.

Se även:

Senast ändrad 29 oktober, 2005 0:12 by Blx visa ändringar
Sök: