Douglas R. Hofstadter, författaren till den sexistiska men smått fantastiska Gödel, Escher, Bach - smaka på den titeln - skriver i inledningen till Daniel Dennetts bok 'Conciousness Explained' följande, fritt översatt:
»Vad är det som får en bit materia att gå från att bara blott materia till en levande varelse? Vad ger speciella fysikaliska mönster i universum det gåtfulla privilegiet att känna sinnen och att ha upplevelser?«
[...]
»Demolerandet av alla sorts sunt-förnuft förklaringar för medvetandet värvas med uppbyggandet av en radikal rivaliserande teori med en stor skönhet och subtilitet. Dennetts syn på medvetande går emot detta sunda förnuft, men lockande; likt alla revolutionära teorier, dess kraft och dess oförväntade slag visar sig vara djupt relaterade. Även om Conciousness Explained helt klart inte är den ultimata förklaringen till medvetandet, så tror jag den kommer att minnas länge som ett stort kliv på vägen att nysta ut dess hemligheter.«
Denna bok är en sådan som vänder upp och ned (mest upp) på min världsförståelse, i Richad Dawkins »den själviska genen« var det livets uppkomst som klarnade, i detta fall är det mig själv som materiell process jag börjar förstå.
Jag tänker fortsätta citera här ett citat som citeras i boken:
»På den personliga nivån är förståelse... inte en illusion. Jag, det personliga upplevande subjektet, förstår.
Jag kan göra alla nödvändiga kopplingar på ett subjektivt sätt, kallandes upp representationer som genast kopplas samman med varandra.
Det faktum att min förmåga är en konsekvens av
[att] jag består av ett organiserat system av sub-personliga komponenter
vilka tillsammans ger upphov till mitt vanliga flöde av tankar)
står inte i konflikt med denna egenskap.
Vad som däremot är en illusion eller ett misstag är bara synpunkten att
Jag är något distinkt, substantiellt själv som frambringar dessa kopplingar
i ett tillstånd av beteendelös förståelse.«
— van. Gulick.
Jag älskar den enkelhet som präglar texter skrivna av Dawkins och Dennett,
de är goda vänner AFK,
men som märks av ännu tydligare hos Dennett.
Jag tycker att detta är ett fint och ödmjukt sätt att skriva på.
Jag kommer att tänka på Noam Chomskys stil på intervjusvar.
Chomsky säger i sin nya »Understanding Power« (upplagd som en frågestund,
rekommenderas varmt)(nu i kommentar till fenomenet populärvetenskap, som jag dock även tycker att han själv verkar driven av.)
- KVINNA[sic]
- En sak jag lagt märke till när jag läst ett par av dina böcker, och i böcker av folk som Holly Sklar och Michael Albert är [att] det är en standardpraktik att i vänstern försöka utbilda människor beroende på att vi är i en minoritetsposition måste vi dokumentera allt väldigt grundligt, att lägga ut väldigt pricisa skolboksargument, kunna lägga ut sig långa rader med bevis och ha tonvis med citation. Men det som bekymrar mig med detta är att det är massvis av människor som är utestängda ur den världen.
- CHOMSKY
- Det stämmer.
- KVINNA
- De är inte akademiker, de har inte tränats i denna argumentmakarkonst. Jag önskar verkligen att det var något där ute i mellanmarkerna och som inte bara skulle försöka övertyga, men också lära ut argumentationsteknik. Någon berättade för mig om att de (den amerikanska arbetarrörelsen [ök]) brukade göra sådana saker på 30talet, med allmänbildningsprogram ('popular education' [ök])
- CHOMSKY
- Absolut! Faktum är att det var en av de stora grejerna som vänsterintellektuella på 30talet var inblandade i. Jag menar, bra vetenskapare, välkända, viktiga vetenskapspersoner som Bernal [brittisk fysiker] och andra som bara kände att det var deras skyldighet mot den mänskliga arten att att göra populärvetenskap. Så det skrevs väldigt bra popböcker om fysik, och om matematik och så vidare. Till exempel finns det en bok som kallas 'Mathematics for the Million' som är ett exempel på det.«
Mathematics for the Million skrevs av Lancelot Hogben
Nu kan nog ingen anklaga vare sig Dawkins eller Dennett för att vara särskilt politiskt medvetna eller 'vänsterintellektuella', men likt förbannat skriver båda väldigt bra populärvetenskap, utan att lägga fram det som »vetenskap light«, då både Dawkins och Dennett lägger ut färska vetenskapliga insikter i sina böcker (färska åtminstonde när de kom ut i Dawkins fall)
Jag tror helt enkelt att det är en jävligt bra inställning.
Sen vill jag även kommentera på ämnet argumentationsteknik, jag tror visst att det kan vara bra, men går vi då bara inte med på att ta samtalet på sidan allra längst ut till höger på bevisbördeförskjutningens skalär? Jag tror snarare på att vi måste lära oss som klass att faktiskt göra saker tillsammans igen. Den socialdemokratiska arbettarörelsen är död och har varit det ett bra tag, kvar står bara dess uppblåsta skelett i form av LO.
(Och nej man måste inte jobba i gruvan för att vara arbetarklass, arbetare är man om man säljer liv och frihet till timpris. Sen kan man vara mer eller oftast idag mindre medveten om detta och därmed är vi alla svagare.)
Ändå tror jag dock att tiden snart är mogen för revolution (omstörtning av samhället)
en inkomplett checklista:
- [x] En Arbetarklass
- [x] Global direkt kommunikation mellan potentiellt alla människor.
- [x] Effekter av kapitalismen hotar med katastrofala miljöförändringar.
- [ ] Den nya Lenin (lyckligtvis obsolet pga. #1).
fattas:
- [ ] Förståelse för de nya kommunikationssätt som helt kringgår stat och kapital.
- [ ] En röst som når ut till nästan samtliga människor (idag exklusivt för stat och kapital).
- [ ] Mera SQUATS för fan, nu får vi ta i från tårna! Köpi Bleibt!
(inte att ta i försvar men, intressant är att lenin är en massmördare medans amerikanska presidenter som bränner barn i napalm (wikipedia om napalm, värd att läsa i sin helhet.) inte riktigt är det)
Tillbaka till Dennet: Jag har länge fascinerats av tillvarons godtycklighet. Att just människor som jag skulle uppstå ur naturliga processer är en löjligt och försvinnande liten chans. Vänta nu! Betyder inte det att det måste finnas en medveten tanke bakom allt? Nej, lika lite som att det är ett mirakel att en för en slå tiotusen tärningar och få JUST DE TALEN PÅ JUST DE TÄRNINGARNA (och tänk typ såndära rollspelstärningar med 100 sidor). Även det en svindlande liten chans.
Om någon hade skrivit ned tiotusen påhittade tärningsslag och fått just de slagen senare hade det däremot varit ett mirakel.
Skillnaden emellan dessa två saker är precis tanken som låser upp gåtan, Vi tittar på hur människan ser ut idag och tänker, oj vilken liten chans att allt det här skulle hända, men likt tärningarna finns det ett ur alla tänkbara mått mätt oändligt antal andra ytor både tärningarna och världen kunnat visa.
Så jo, med i stort sätt fullständig sannorlikhet är vi produkten av en spontan process som uppstår med självreplikerande system. Inte mindre naturlig än att vågor på en strand sorterar stenarna i ordning efter deras vikt när de slår förbi.
Detta sliter obarmhärtigt av den tänkta navelsträngen mellan själen och materian, och blott den senare återstår.
Hur ska jag som människa ta detta? Självmedvetandet av att vara en materiell process. Jag hade länge svårt att formulera frågor kring detta men det känns som att många knutar löses upp när jag läser Dennetts bok 'Conciousness Explained'. Jag tycker att min tidigare citerade bit av van. Gulick.
Vad är jag då?
»Vi är våra kroppar« som intressant nog en Präst på TV,
i både ny moderiktig feministisk prästkappa
och nytt sätt att prata Vetenskap.
Är då detta sant? låt se. Det går inte att bestämma att en viss del av hjärnan är jag, allt sker för utspritt, men resten av mitt nervsystem? mina ögon? är de »Jag«?. Inte tånaglar? När slutar dess materia i så fall att vara det? Tröttsamt hårklyveri kanske, men det blir intressantare när man börjar dra det till ännu en spets, siamesiska tvillingar med ihopvuxna nervsystem, var börjar och slutar den ene och den andra? Nu börjar det bli obehagligt uppenbart att vi kanske inte kan vara så säkra på att det är något speciellt med jaget (förresten, vänder sig Sartre i sin grav om ingen hör det?).
Med detta avslöjar jag mitt rantiga inlägg, men att rants kan vara intressanta har vissa andra här på handgranat redan bevisat så.
- ja det var intressant. liknelsen om tärningarna kommer jag att återanvända. —Job
- Detta var ett väldigt rörigt inlägg men jag försöker förstå vad du menar. Jag skulle nog våga påstå att min kropp inte är »jag«. Ett intressant exempel skulle kunna vara att man gör en identisk klon av en fysisk hjärna, vad händer då med medvetandet? Finns det då två »jag« och vilken av dessa två »jag« skulle vara JAG? Skulle detta kanske vara dubbelt så bra som en ordinär överlevnad, eller skulle mitt eget jag dö ut i samma ögonblick som fissionen skedde?
- Väldigt rörigt ja, jag sammanställde det i panik medans internetcafeet stängde ;) Om en kopia gjordes av din hjärna så tror jag att det plötsligt skulle finnas två personer, vilka båda trodde att den andra var kopian. Om man innan kopieringen satte ett märke på den ena kopian, så skulle den som inte hade märket antagligen bli väldigt förvånad, för denne skulle även ha kopierat minnena av att få detta märke!
- Jo, men om det var DU som blev kopierad, så skulle ju du endast vara den ena kopian.. Förstår du vad jag menar. Självklart förstår jag att båda skulle vara lika övertygade om att det var just den som var äkta, men vem av dem skulle DU vara? Eller skulle DU dö och ersättas av två identiska kopior? Hänger du med?
- Självklart måste man relatera jaget till den fysiska organismen, men det vore konstigt om jaget består av kroppen, eftersom den är utbytbar. Kroppen består inte av samma materia som för 20 år sedan, är då »jaget« utbytbart? Själen känns mer absolut på något sätt. Dessutom talar ju det ganska enkla argumentet att om man byter psykologi med någon, dvs »programmerar« om någons hjärna att bli identisk med en annan och vice versa så har ju kroppen helt plötsligt »bytts ut«.
- Den består inte av samma atomer nej, men det spelar egentligen ingen roll. Det är inte materian i sig som är det viktiga utan processen den ger upphov till. Så länge bara små bitar byts ut i taget, och inte hela kroppen på en gång, så kommer vi inte märka av att vi byts ut :) Själen har dessutom i stort sett inget som talar för den förutom oförståelse för medvetandet. Sådana tankebyggnader brukar rasa med tiden (jämför t.ex med en skapande gud)
- Nej jag tycker själv inte att atomerna byts ut har någon betydelse för argumentationen egentligen men det är ändå intressant. Du säger att materian ger upphov till en process... Processen=vad? Fysisk eller immateriell?
- Samtidigt är det ju ganska lätt att påstå att en fysisk organism (hjärnan tex) inte kan tänka eftersom hela vår världsbild är uppbyggd efter det tankesättet. Vi föredrar att föreställa oss en själ, med eller utan koppling till en fysisk organism som står för tankarna. Detta på grund av att vi omöjligen med våra medvetanden kan förstå vad en själ är för någonting. Kanske måste ändå inte tänkandet av tankar relateras till ett immateriellt objekt som själen?
- Att vi omöjligen kan förstå själen ser jag, likt »guds vägar äro outgrundliga« som en ganska stark indikation på att det kanske inte var en så bra ide att tro på det från första början. Teoretiskt sett kan vi simulera en hel hjärnas kemisk-biologiska funktion i en dator någon gång i framtiden, detta misstänker jag starkt kommer att ge upphov till samma medvetande som en vanlig biologisk version av samma struktur. Det finns dessutom många experiment som inte kan förklaras med annat än att hjärnan inte har någon central punkt för »upplevelser« eller kommunikation med denna påstådda själ.
- Kommunikation har den givetvis med organismen och självklart är den en central punkt men av detta följer ju inte att de är samma sak.
- Det är mysiga frågor detta, men det är även svårt att komma nån vart i dom!
- Från din syster.