Om trötthet och tröghet och längtan och en tjejs rädsla
Jag är trött, trist och trög i huvudet. Har jobbat hur mycket som helst den här veckan, och ännu en dag på jobbet väntar imorgon. Igår och idag hade jag ett sådant där härligt elva timmars pass. Och det suger att inte ha någon att komma hem till efter en tuff dag på jobbet. Jag längtar efter honom så att jag håller på att spricka. Och så efter mitt långa arbetspass idag, mötte jag ett par vänner för att dricka öl. Jag resonerade som så att »man är ju bara ung en gång«. Tänkte inte på att även ungdomar tycks behöva vila. Jag hade trevligt och ångrar mig inte, men trött och seg var jag. Och så på vagnen hem köpte jag en tilläggsbiljett, trots att det inte var nattrafik! (Fasen, vad svårt det är med särskrivning och sammanskrivning av ord ibland). Och jag som är fattig. Jag blir så förbannad på mig själv ibland. Hursomhelst gav jag bort biljetten till en gubbe som var påväg att gå till biljettluckan. Han förstod inte riktigt grejen. Han tänkte väl att det måste vara något fuffens med det hela, när någon frivilligt ger bort en biljett. Jag tänkte bara att den var till någon nytta då. Men inte ens ett tack fick jag. Inte blev det bättre av att han skulle av på samma hållplats som jag. Fick ju för mig att jag skulle bli ett utmärkt offer för »manligt begär« såhär på kvällskvisten. Men jag hann in i svalen, och var därmed i säkerhet. Stackars honom. Han är säkert jättesnäll. Men som tjej fungerar jag så att jag får en väldig fart i benen ifall en manlig gestalt går bakom mig när det är mörkt ute. Det är väl något slags automatiskt självförsvar. En överlevnadsinstinkt. När mörkret faller sig på förefaller den vackraste utomhusmiljön skrämmande och farlig. Sorgligt men sant. Det måste by the way vara ett trötthetstecken, det där med att jag köpte en biljett trots att jag inte behövde. Jag borde alltså gå och lägga mig. Hyvää yötä.