Under 1930-talet inleddes den långa förruttnelseprocess, vars dåliga luft våra äldre generationer fortfarande är omtöcknade av — mediernas död. Själva dödsstöten utdelades av den brittiske matematikern Alan Turing och hans universella pappersmaskin. Turing brukar räknas som datorns uppfinnare och deltog under andra världskriget i världens första crackgrupp på den brittiska underrättelsetjänsten, för att knäcka nazisternas koder.
En så kallad Turing-maskin är den princip som alla datorer bygger på och är i själva verket ingenting annat än en matematisk definition. För en icke-matematiker beskrivs maskinen enklast som en pappersremsa (med en början, men inget slut) uppdelad i två kolumner och ett oändligt antal rader samt ett läs- och skrivhuvud som kan röra sig fram och tillbaka på remsan. Huvudet läser en rad i taget och beroende på vilken av kolumnerna som är markerad vet huvudet om och var det ska skriva och hur det ska förflytta sig på remsan.
En Turing-maskins beteende bestäms av dess initialstadium, remsans första rad, och ett antal förflyttningsregler, maskinens program. En dator är en universell Turing-maskin, vilket innebär att den kan imitera alla Turing-maskiner (inklusive sig själv) och kan alltså programmeras. Tänk bara på hur Turings efterföljare i dagens crackgrupper leker med ett program. Utan att löda en enda krets kan de avlägsna dess kopieringsspärrar, kanske lägga till någon påminnelse till oss användare om vilka som befriade det, komprimera det och slutligen kryptera och skicka ut det på internet genom ett protokoll som FTP.
Med en dator kan man alltså behandla data precis hur man vill och tvärtom. Detta är dåliga nyheter för vad vi kallar upphovsrättsindustrin, denna improduktiva koloss som sedan 1800-talets slut levt på sina monopol på optiska, akustiska och textuella dataflöden. Genom att strypa samhällets informationsflöden och bekämpa teknologins utveckling har denna parasitiska industri skapat en konstlad knapphet på kultur och till och med lyckats få vissa att betala för den.
För oss är detta naturligtvis ett stort skämt och knappast vad 1700- och 1800-talens makthavare hade i åtanke då de införde upphovsrätten. På den tiden — innan fonografen, biografen och skriv- maskinen — handlade upphovsrätt faktiskt om att bredda kulturlivet; att försöka trolla fram pengar ur ingenting var det bara en obskyr skara alkemister och kvacksalvare som sysslade med. Och censuren tog staten dessutom själv hand om, utan arméer av upphovsrättsjurister och andra improduktiva arbetare. Istället betraktades mo- nopolrättigheter som patent och upphovsrätt som ett nödvändigt ont för att driva fram den tekniska utvecklingen av tryckpressar och ångmaskiner (nutida historiker hävdar visserligen att både piratkopiering och gammalt hederligt sjöröveri drev fram den industriella revolutionen, men det är en annan bok).
När de optiska och akustiska medierna kom i slutet av 1800-talet och upplöste tryckpressens särställning som det viktigaste reproduktionsmedlet, tillät upphovsrätten en hel industri av kvacksalvare att växa fram. Eftersom denna industri hade den magiska förmågan att tjäna pengar på ingenting växte den snabbt och eftersom den monopoliserade dataflöden fick den alldeles för stor makt. Denna makt utövades ofta och gärna för att premiera en viss teknisk utveckling framför en annan, något som till exempel Edwin Howard Armstrong, fm-radions bortglömde uppfinnare, kan vittna om. Det skulle krävas ett världskrig för att någon skulle ta tag i gamla idéer som kulramen och Pascals additionsmaskin, för att utveckla datorn — den universella maskinen och det ultimata reproduktionsmedlet.
Men begäret att tjäna pengar på ingenting har visat sig vara svårsläckt. Samtidigt som utvecklingen av nya reproduktions- och distributionsmedel har begränsats, har monopolrättigheter införts på allt fler av livets områden och under allt längre »skydds«-perioder. Idag är färgen brun varumärkesskyddad av budfirman ups och en svensk kaffetillverkare äger färgen lila; matematiska algoritmer omfattas av upphovsrätt; mjukvara, affärsmodeller och till och med livsformer och livsprocesser går att patentera. Ett amerikanskt företag har upphovsrätt på 8000 år gamla yoga-ställningar och ett an- nat har patent på ännu äldre indiska medicinalväxter. Den kroatiska popstjärnan Severina Vuckovic har försökt hävda upphovsrätt på sexställningar, liksom parfymtillverkaren Lancome på lukter. I sommar (2005) kommer en historisk censurlag att stiftas i Sverige, som förbjuder program för att kringgå kopieringsspärrar (just sådana program som datorn ursprungligen utvecklades för) och dessutom spridning av information om sådana program. Ett sådant förbud kommer att drabba flera Linuxdistributioner, hyllmeter datalitteratur och framför allt forskning och utveckling kring datorer, som alltmer sällan bedrivs centralt av universitet eller stora företag.
Att forskning och annan kulturproduktion har flyttat ut på internet och blivit alltmer oberoende av centralisering och stora pengar är talande för den digitala världens tillstånd. Att dagens kulturskapande inte kräver några jätteinvesteringar betyder att det inte heller behöver något beskydd av monopol. Just avskyn mot censur är karakteristisk för internetanvändarnas sätt att tänka kring data och faktum är att många av de protokoll och program som styr internet har utvecklats helt öppet, oberoende av upphovsrätt. Detta har dessutom varit helt avgörande och nödvändigt för internets utveckling. Programmeraren Richard Stallman utvecklade den s.k. GNU GPL-licensen som vänder upphovsrätten mot sig själv och möjliggör helt öppen och gratis mjukvara. Vad gäller andra kulturyttringar än datorprogram, som är svårare att avgränsa och där derivatens öppenhet sällan är lika viktiga, struntar de allra flesta emellertid i licensiering, eftersom upphovsrätten helt enkelt är något man inte behöver bry sig om. När alla ändå kopierar allt, varför krångla till sitt liv med en massa juridik?
Internet har blivit sin egen suverän och är just nu i färd med att digitalisera alla de gamla analoga medierna. Och att digitalisera data — att göra den möjlig, enkel och gratis att kopiera — är ofrånkomligt för upphovsrättsindustrin, åtminstone om den som vill skydda sitt kära kreativa innehåll från tidens tand eller ett kärnvapenangrepp. En enorm kulturskatt ligger emellertid och vittrar bort i arkiv runt om i världen för att rättighetsägarna inte vill bevara sina verk eller för att man helt enkelt inte hittar ägarna. Idag håller stora delar av vårt kulturarv på att försvinna och vore det inte för piratkopiering skulle vi till exempel aldrig mer få se Trolltyg i tomteskogen eller Kalle Anka i nazistuniform.
Vi lever i en bisarr tid, där det är lättare och billigare än någonsin att distribuera information, men där monopolen på information och kunskap blir allt längre och mer omfattande. Denna konflikt påverkar dagligen våra liv. Är du fattig och blir sjuk kan det dessutom påverka din död. Vi är glada att vi lever i denna spännande tid, att få vara insektssvärmen som kalasar på upphovsrättsindustrins kvarlevor och samtidigt skapar framtidens förhållningssätt till teknologi och kultur. Men eftersom det gäller våra liv, som dessutom är mycket olika varandra, kan inte diskussionen kring fram- tiden börja i någon abstrakt patentlösning. Det var ju det misstaget som satte oss i den här situationen från början. Och situationen är mycket annorlunda för en amerikansk programmerare, en svensk konstnär, en aidssjuk namibier, en kurdisk santoorspelare, en fransk hiphop-dj och en thailändsk bonde.
Boken du håller i din hand är inget manifest och lanserar inget program för framtiden. Den består huvudsakligen av texter som publicerats på Piratbyråns hemsida, sedan starten 2003. Vissa tar upp fri kultur, andra ekonomi eller yttrandefrihet. De kan utgå från teknik eller filosofi, och de förenas inte av någon enhetlig linje i frågan om hur samhället i stort ska förhålla sig till kopieringen som ofrånkomligt faktum, utom att de utgår från att ännu mer utbyggda monopolrättigheter inte kan vara en framkomlig väg. Vi hoppas att dessa ska kunna stimulera till en mer djuplodande diskussion om internets och kulturlivets framtid, om patent, upphovsrätt och allt det som skapas helt oberoende av konceptet »intellektuell egendom«. Vi hoppas hjälpa diskussionerna att komma undan de vanliga vidskepelserna som att kontroll av kopieringen automatiskt skulle trolla fram någon slags »lön« till alla producenter av kultur och kunskap. Alla som läser boken kommer förhoppnings att både kunna känna sig tankemässigt uppfriskade, få några nya infallsvinklar till kända frågor och ibland kanske bli provocerade. Detta är inte boken med alla svar, men ett bidrag till hur vi kan ta itu med många av de frågor som helt blockeras när vi låter upphovsrättsindustrin sätta dagordningen.
Av Marcus Kaarto och Rasmus Fleischer (s. 6–10).