För mycket läge sedan fanns en liten gå by på ett berg. Både husen och människorna i byn var gråa och vindpinade, slitna på detta avlägsna berg. Många brukade hävda att deras gud hade övergett dem, och att det var därför som världen var så grå. Det var så att en av männen bodde i en stuga en bit ifrån byn, de andra menade att han var lite egen av sig, men de lät honom vara.
En sommar var det så att han fick en syn, guden kom till honom i en dröm, och sade: ”denna sommar kommer det att regna mindre än någon annan sommar, och det vattnet ska ni samla i tunnor, inte vattna åkern med. För höstregnets vatten kommer att förvrida era sinnen, och göra er galna.” Mannen frågade varför guden skulle drabba just deras by så hårt, de hade ju inte gjort något överhuvudtaget? Guden menade att det var just detta som var anledningen, de hade inte utfört de riter som man bör för att blidka en gud. Men de skulle få denna sista chans till bättring innan de skulle bli övergivna och lämnade utan hjälp, ensamma med sin galenskap.
Mannen berättade om sin dröm för de andra i byn, men de bara skrattade åt honom. Vad skulle de vattna åkrarna med om de samlade regnvattnet på tunnor? Han var ju jägare, men själva var de ju också tvungna att leva av något. Mannen själv var övertygad om att han verkligen sett guden i drömmen, och han började i flitig takt samla regnvattnet i tunnor, så att han skulle slippa galenskapen som han trodde skulle drabba honom.
Tiden gick och torkan kom, byborna vattnade åkrarna med regnvatten. Mannen satte ut fällor i skogen som han brukade, fångade småvilt och levde på det. När så hösten började komma så gick han in till byn för att byta till sig salt, som han brukade göra varje höst. Saltet skulle han sedan använda till att salta kött inför vintern, då det fanns mindre byte. Med ränseln på ryggen vandrade han in mot byn en tidig morgon, då den första frosten hade kommit över landskapet. När han kom till byn så var den gråare och mer sliten an den varit någonsin vad han visste. Men byborna verkade glada för det. De hälsade honom mycket mera hjärtligt än de brukade, stämningen i byn var mycket gladare än han mindes den. Det var precis som om tungsinnet hade lämnat dem helt. Han tänkte att det måste bero på att galenskapen hade stigit dem åt huvudet. Så han bytte till sig sitt salt och vandrade hemåt till sin stuga.
När han gick där på vägen så började han fundera över på vilket sätt byborna var galna. Mannen tänkte att de betedde sig som om de var helt ovetande om hur illa de egentligen hade det. Så han tänkte att de är nog bra tokiga ändå de som bor där nere i byn. Men under de kalla vinterkvällarna så funderade han över detta: är det verkligen galenskap att göra det bästa man kan av en situation oavsett hur illa den egentligen verkar. Det kanske är galenskap att inte göra det man kan, utan bara acceptera det som händer. Det var för att han ville ha ett svar som han funderade. Han ville veta vem det var som var galen.
//xzantrax