Fjädern av bly
Rökig luft, nedsläckt, billig sprit, ökänt klientel. Enligt många en helt korrekt beskrivning av Café Arbeiter. Om du vore på sådant humör att du påpekade detta för någon av caféets klientel så skulle du nog vakna upp i rännstenen. Nedslagen utan plånbok eller värdesaker. Antagligen skulle personen som låg bakom det hålla med dig, men caféet är månt om sin image. Man gillar inte att folk trycker upp sådana saker i ens ansikte.
Utanför Arbetet, som det kallas av de som brukar bevista det regelbundet, står en viss Josef de Kaminsky. de Kaminsky är en vanligt förekommande individ på Café Arbeiter, en av dem som hjälper stället att förtjäna sitt smeknamn, då han arbetar med lite mer ljusskygga aktiviteter. Han skiljer sig ganska mycket från det ideal hans förfäder engång hade, men tiderna har ändrats, en adelstitel betyder inte längre särskilt mycket.
Han kliver in i caféet och låter blicken svepa över de närvarande, vissa möter hans blick, andra viker undan och ser ned i sina glas. Ynklingar tänker Josef och går fram till baren för att få sig något att dricka. Han slänger upp en slant och får sig det gamla vanliga. Han slår sig ned vid ett tomt bord och väntar på sin beställning. Han ser sliten ut, sliten på det sättet som krigsveteraner och andra gör som har levt omgivna av våld och död för länge.
Han känner sig hemma på arbetet, det är här han tillbringar stora delar av sin tid omgiven av folk som honom. Det är inte undra på att caféet upplevs slitet av de som inte brukar gästa det. Efter en stund kommer bartendern över till hans bord med beställningen, han dröjer kvar lite som om det är något han vill säga. Vill säga, men inte vet om han bör
Josef frågar honom om han har något på hjärtat, mycket riktigt så var det en man där tidigare som sökte Josef, det var ingen som de andra hade sett tidigare. Han hade slagit sig ner i ett enskilt rum längst inne i caféet, då man hade sagt honom att Josef brukade komma dit nästan varje kväll. Mannen hade sett lite rädd ut, de trodde att han var skyldig någon pengar. Bartendern sa det inte rakt ut, men det var troligt att främlingen ville ha något utfört. Något som krävde personer i Josefs kaliber. Bartendern pekar ut mannen, Josef funderar ett kort tag innan sveper sedan sin öl och sakta reser sig upp. Med självsäkra steg går han mot platsen där mannen sitter, ett av de små rummen med dörrar som brukar användas för känsliga samtal. Han går in i det utpekade rummet och stänger dörren bakom sig.
Mannen som sitter vid bordet är inte alls den sortens man som brukar dyka upp i de kretsar Josef normalt umgås i . på bordet framför sig har han ett antal tomma glas och ett paket inlindat i vitt tyg, han stirrade på paketet som om det skulle vara hans dödsdom som låg skriven framför honom. Mannen ryckte till när han såg Josef, och bad honom sitta ner. Josef satte sig ned och såg på paketet. Det var inte särskilt stort, kanske lika stort som en liten pocketbok, men det var svårt att avgöra under tyget. Mannen verkade riktigt uppjagad, trots den inte helt oansenliga mängd sprit han fått i sig. ”Är det du som är Josef?” stammade mannen fram. Josef lutade sig tillbaka i stolen och svarade att jodå det var han, Josef de Kaminsky.
Josef frågade om mannens ärende gällde paketet, och det gjorde det. Josef vecklade upp tyget, och där låg ett gråsvart metallstycke. Det var mycket riktigt lika stort som en pocketbok, och det såg inte mycket ut för värden. Synen av metallstycket gjorde mannen märkbart illa till mods, ovanlig reaktion på ett grått metallstycke. Josef frågade om det var frågan om någon form av skämt, men mannan verkade alldeles för allvarlig för att skämta. Han mötte Josefs blick och sa att det är inte vanlig metall utan en militär specialmetall, en neometall. Det sa inte Josef så otroligt mycket, militär materialforskning var inte hans huvudintresse. Men han vädrade pengar, så han frågade vad hans bild i rollen var. Mannen berättade att han ville att Josef skulle ta hand om metallen ett tag, och sälja den när mannen hade funnit en köpare. Josef förstod att det bara var ett enkelt transportuppdrag.
De kom överens om priset för tjänsten, det var ganska mycket för att vara en så pass enkel sak. Det lilla Josef visste om neometaller var att de var oerhört kostsamma, och han lekte lite med tanken på att bedra mannen, men ansåg det inte värt risken, om man lyckas komma över något sådant så har man antagligen också resurserna att behålla det. Men det var ändå frestande då det skulle inte vara några större problem att sälja metallstycket, av rätt köpare skulle han kunna få en förmögenhet. Mannen berättade att han var den enda som visste om stölden av metallstycket, och att det antagligen skulle ta ett bra tag innan det skulle komma att upptäckas att det var borta från lagret.
Så Josef plockade upp Metallstycket, det var oerhört mycket tyngre än han hade kunnat föreställa sig att en metall kunde vara. Han var tvungen att ta i med båda händerna för att lyfta upp det. En tanke for igenom hans huvud, och han agerade efter den. ytterligare ett liv till blir ingen större börda på hans redan tyngda samvete. Innan mannen hann reagera så vräkte Josef metallstycket med full kraft rakt in i mannens ansikte Han virade in det tämligen nedblodade metallstycket i tygbiten och stoppade ned paketet i sin jackficka och lämnade rummet.
På vägen ut ur caféet bekräftade han folks misstankar om att det gällde en skuld när han la fram en sedel av ansenlig valör på disken och bad om ursäkt för oredan. Alla förstod vad som menades, men ingen brydde sig. Vissa saker mår man bäst av att inte tänka på, eller fråga om. Det låg en stor tyngd över Josef de Kaminskys hjärta när han vandrade hem genom natten. Det var inte samvetet som tyngde honom, hans samvete var lätt som en fjäder. En fjäder av bly.
//xzantrax