Delarna hänger ihop, men det saknas partier mellan dem. Solklart, eller hur? :)
del ett
Åsa
Det var för ett år sedan nu. Platsen intill henne var tom, och jag tänkte att, det skulle min intill också vara om jag satte mig på min vanliga plats. För Fidde hade inte hängt med till lektion den dagen. ”Hej, är det lugnt om jag sitter här?” Det var det, men ändå rätt nervöst. Dels för att jag inte riktigt begrep att jag faktiskt satt mig bredvid henne, och sen för att vi inte pratat så mycket innan, inte alls egentligen. Hej, hade jag nog sagt förut men det var allt. Min tyska är inget att briljera med så den lät jag bli. Så jag log mot henne och kände mig dum istället. Det här började i stort sätt i samma veva som de slog ihop våra tyskgrupper. Av ekonomiska skäl givetvis, men ett tag ville jag helst se det som ödet hade fört oss närmare varandra. Eftersom Fidde och jag aldrig är med varken i skolan eller i livet utanför hade jag förstås inte sett henne innan. Denna lilla flicka som inte alls hade några fylliga läppar eller breda höfter hade i alla fall gjort mig intresserad. Sen visade det sig givetvis att hon hette Åsa. För det är däri problemet ligger. Det är en fix ide mitt undermedvetna har. Varje gång jag tjärar ner mig i en flicka heter hon Å-S-A. Det är knappast någon lögn. Däremot är det en fix ide att jag är kär i henne, bara nertjärad. Det har alltid hängt med en Åsa när jag blivit lite kärlekskrank. Så var det i hela grundskolan och så är det förstås nu med. Hon är en ögonsten, inget mer, och ändå kan jag inte sluta tänka på henne.
Efter lektionen, den där torsdagen, ångrade jag mig i alla fall rejält. Det enda vi hade gjort var att fråga varandra om tyskan och snacka lite skit om läraren. Det var allt, men det räckte givetvis för att jag skulle haka upp mig på saken, och se hoppfullt på världen ett par timmar. Dagen flöt på och när Fidde dök upp gick vi ner till Nexus lokal och trallade med till orchmusiken. Jag hade lust att säga nått till honom då men kunde inte.
del två
Tittut
Vi tittade in i varandras ögon idag. Jag och hon. Erik och Åsa. Flickan som ÄR intresserad mötte min blick idag, rakt över klassrummet, och sa: nämen, hej på dig. Så var det och hon stannade kvar. Lite förvånad, men inte upprörd eller sur över att jag glodde på henne. Hon varken tecknade åt mig med händerna eller smilade tafatt. Vi bara var där, samtidigt som UR-rösten sa nått om murens fall innan den föll bort, och jag insåg att jag nog skulle klara en tysktermin till. Åsa! Vart tog du vägen sen efteråt? Du bara försvann. Jag letade nere bland skåpen. Sen letade jag upp ditt nummer i elevkatalogen och skulle ringa upp dig, hade jag tänkt. Men det fick vänta. Jag får inte haka upp mig på detaljer och börja tro en massa. Och det är förresten löjligt hur länge jag glott i skolkatalogen nu. Tittat på fotot du mest ser ledsen ut på, och funderat. Jo, det här är illa, jag vet. Kommer att ligga och krama kudden innan jag somnar och tänka knäppa tankar. Att kanske flickan faktiskt känner nått för mig. Kanske tänker jag att jag ligger bredvid, luktar på hennes hår och viskar nått till henne. Stackars Åsa. Hon borde tro jag är störd i huvudet om hon visste hur många gånger jag besökt hennes hemsida ikväll. Hur jag gått igenom favvo, sämpo –listor, vet vad hon tycker bäst om på tv, och att hon längtat efter sommaren och musikfestivaler. Flickan skulle ha blivit rädd om hon visste vad jag laddat ner och lyssnat på. Lite av varenda artist och grupp. Allt förutom “Jesus and Mary Chain”, som inte gick att få tag i, men som nog ändå inte skulle passa mig.
Det är fredag imorgon och långt till nästa tyska. Chansen att jag skulle kunna hitta henne är minimal. Så egentligen är det inte värt. Fredagar brukar ändå bara vara i vägen. De är kort, onödiga och biolabben på eftermiddagen är lika felplacerad som Bengan på förmiddan. Den enda fördelen med att gå på fredagar är att man slipper gå på nästa. Schmitt och herr Gammal vana är bättre än vad man tror på att kolla närvaron, så man måste gå på varannan lektion. Annars så står man där nästa måndag, mitt emot nån av dem upphängd i en osynlig, och drar lögn efter lögn. Jag är trött på sånt. Alltså borde jag gå... Klart att jag borde, jag borde alltid gå på deras meningslösa lektioner och låtsas att jag lärt mig nått annat än isländsk fonetik och fågelarter. Bara sitta där, låtsas att jag inte tänker på Åsa, och duktigt hålla masken när Mattias säger att Atlanten har en salthalt på 90%, och ta in varenda ord Josefin stakar fram ur nått Strindbergutdrag.
Jag skulle kunna skippa lektionerna och sitta vid entrén och tråna istället. Skulle jag få en glimt av flickan på förmiddagen skulle jag kanske till och med stått ut med att jobba med Tobias under labben, eller nej förresten, eller nej förresten. Inte en hel lektion.
Hon har pojkvän. Ja, så är det. Riddaren, Andreas Josefsson, bor i Malmö. Han är 22 (det är alltså: kört) och har icq nr: 535 365 378. Andreas gillar astronomi och svartmagi. Åsa! Varför gör du såhär emot mig?
Det var tyska idag. Jag såg henne inte i fredags, och nu var hon inte ens där. Flickan sitter kanske hemma och ångrar att hon fått mig tänka allt det här. Hon kanske tänker att det är dumt att lura små nertjärade pojkar och vet inte riktigt hur man ska få sånt ogjort. Javisst, jag hoppas att det är så och varför inte? Inte så att jag har så mycket annat att fästa upp tillvaron på. Knappt jag har en hobby ens. Fidde har rollspel, sportnördar har sitt och ekonominissarna har börsen. Själv sitter jag, som nu, vid burken. Snälla Åsa, uppdatera hemsidan.
En onsdag för ett tag sen
Avsky är det enda som passar ihop med gnisslande golv, en vit hård bolljävel som i X km/h slår hål på nått, och idioter som peppar salt i såren. ”Bra! Sådär ja! Bra kämpat. Lite till nu. Fan vad bra vi är. Bra Erik. Kom igen nu!” Det verkar som att folk ska vänja sig vid kamratkamp, muskelförslitning, stukningar, och den extraordinära meningslösheten. Det går inte att ifrågasätta skolgympa. Utan eftersvallet av en timmes intervall- och innebandyträning skulle blodet inte nå fram till cellerna under svenskan. Blodet skulle stilla ligga kvar som duschvattnet i omklädningsrummet. Bättre det än könsparaderna i och för sig. Alla dessa uppumpade grabbar och tjejer i tajta svarta t-shirts med märke eller ortsnamn på tar knäcken på mig. Det är fan rena fjortisledet. Allt lett av kylskåpsmattias givetvis. Han som provade anabola i högstadiet och som inte verkar blivit av med supermannakänslan än. ”Ja, närvaron brukar inte vara nått större problem i en sån här klass” Bystmått, peppningsintensitet och hobbys cementerar betygen första dagen. Fast inte njuter alla av det. Går det så ska nästa kurs bort för min del. Ett hopprep duger gott. Inte ser jag nån större glädje i att se Tobias slå sönder innebandyklubbor i sin extas över en vit boll. Bort med skiten, helst i samma veva som tyskan. Nått som borde ha försvunnit för längesen, om det inte hade varit för tjäran vill säga. Att det ska vara så svårt att acceptera ett öde som runkmunk?
Syo satt och pratade i telefon som vanligt. En ganska snäll småbarnsmor. Anslagstavlan är fullmatad och gröna kort, på hennes dotter, drunknar i byråkratpapperna. ”Nej, sa jag. Jag tänker inte gå mer av den där bögtyskan. Inte har jag lärt mig nått hittills. Så tar du inte bort den går jag i alla fall inte.” Jag vågade inte riktigt möta hennes blick efter det. Tittade på korten igen. ”Men Erik, vad ska du läsa istället?” Femtonhundra elever på Brinell, och hon kan ändå mitt namn, sånt imponerar lite. Själv har jag inget namnminne alls.
Lösningen på problemet skulle vara nybörjarfranska med årskursen efter oss. Det var okej med mig, men när jag berättade det för Fidde var han inte speciellt entusiastisk. Trots att han också ville slippa Hitler, Berlinmuren och DDR. ”Hur fan ska du kunna lära dig franska, det är knappt fransmännen gör det själva. Vi klarar ju inte ens tyska.” Fidde är alltid väldigt övertygande. Och jag tror det blir tyska ett tag till. Sen kanske det i och för sig bli ryska, nybörjartyska, eller nått. Vi får se. Enklast vore nog bara att fortsätta gå till den vanliga tyskan, varannan lektion, och sen förtränga allt det här.
del tre
De åker till Cypern
Ingen flyr grupperingar. Inte ens utsorterade pluggon, flum eller äckel. Alla hittar sina likasinnade nån gång. En del tror säkert att man är lika varandra bara för att folk råkar gå samma program. Det är åt helvete fel! Det är aldrig klassen som samlas på rasterna. Innefolk står vid caféborden, kylskåp stånkar i gymnastikgymmet, fjortisar klänger lite varstans, datanördar står (d.v.s. om de är i skolan) vid skåpen. Grupperna är för det inte större än två till fyra personer, men ändå lyckas alla hata varandra mer eller mindre mycket. Dem pratar aldrig med varandra utanför klassrummet och knappt därinne heller. Sen en dag händer nått i stil med det som hände oss. Lena, klassens viktigpetter, tycker sammanhållning är bra. Pågrund av det tycker hon om att tvinga klassen göra saker gemensamt. Och eftersom ingen brukar våga säga emot, och innefolket (som ser hela grejen som välgörenhet till mindre moderiktigt lottade personer) driver på så blir klassen med jämna mellanrum hopföst. Och glidmedlet? Sprit, naturligtvis. Vad sägs om att tillbringa en vecka med de man hatar mest på en svettig ö i Medelhavet, och passa på att göra bort sig innan man slutar? Självklart skulle vi på klassresa, tyckte Lena. Annat var otänkbart. I månader var det en massa tjat fram och tillbaka. Fidde och jag missade omröstningarna och hade ingen direkt koll. Hursomhelst, nån dag, jag vet inte vilken, men vi var i alla fall där när frågan togs upp igen. ”Jag är glad om jag slipper hela resan.” Sa Katta och fick alla killar att vakna till från bilden om Lena full och naken vid nån pool. Klassens upprorsmakare fick medhåll av hästtjejerna, som inte hade pengar till strul i sol. Fidde och jag instämde också, men oss var det ingen som hörde. Allt det här var för ett par månader sen nu. Under den tiden har innefolket har haft fullt upp med att hora runt efter nytt folk. Den nya AntiLenagruppen har delat upp sig i mindre grupper som hittat på egna resealternativ. Grejen är att till och med Fidde och jag ska iväg! Inte till Torven eller Halmstad, utan till Helsingör. Vi har varken planer eller brister. Pengarna är sparade och luften doftar redan sprit.
Fidde tittar på mig och ler stort. Han är lika klarvaken som jag. Av nån knäpp anledning sitter vi i köket och äter frukost. Det känns naket och otäckt. Så jag slänger den sista biten på mackan och kollar packningen igen: pengar, pass och cd-spelaren jag snott från brorsan. Fidde har med nått liknande. ”Hur mycket har du med dig?” Förhoppningsvis räcker pengarna ett tag i alla fall. Vi pinnar ner till station, köper biljett, väntar och åker iväg. Utanför svischar landskapet och bredvid sitter folk och försöker se duktiga ut med sina böcker. Alla har läst ungefär tjugo sidor och blir trötta så fort de lyfter upp envist lyfter upp skräpet. Böcker på tåg är kanske till för att man ska kunna somna ordentligt. En marknadside börjar formas i huvudet på mig och jag ser framför mig hur jag står i pressbyrån och säljer gamla biologiböcker. Samtidigt ser jag hur det runt Brinell växer det upp en ornitologisk trädgård där Schmitt går vilse, och hur alla blivit lyckliga. Nästan som på Jehovas-tidningarna. Jag mår illa. Så Fidde och jag byter plats så jag får åka åt rätt håll.
Halmstad. Längre har vi inte varit förut, och vi har ingen lust att stanna kvar. Så det blir en pizza och vi köper ett kortspel. ”Simpliest cardgame ever!” Står det på en kanten på kartongen. Det är två sidor med text, så vi improviserar. Vi har ganska kul ett tag och efter ytterliggare några underligga konduktörer, konstiga ortskyltar och ett hav hamnar vi tillslut i vårt mål. Klockan är ett och de flesta håller på att stänga. I färjebutiken köper vi dyrt några småflaskor med sött innehåll. Vi går enorma omvägar och sätter oss och blickar ut mot Helsingborgs industriområde. Det blåser kallt, och jag har förlorat pengar på att jag tog ut pengarna hemma. Fidde och jag skrattar. Det är seger i luften och vi leker vinprovare. ”Det här är livet” Hungriga ragglar vi tillbaka till färjebutiken och köper varsitt litet smuggelgods för hemresan. Resan tillbaka över sundet är inte hälften så kul som ditresan, och vi ångrar att vi inte stannat längre. Väl tillbaka springer vi upp och ner för trapporna till tornet.
Vid tolvtiden är vi hemma nästa dag, panka men glada.
Etc..
del fyra
Fy fan, vad vi är sämst Det syns på henne att hon väntat. Faster kommer att trycka i sig smörgåstårtan och den fettfria majonnäsen. Det vet alla runt tv-bordet. ”Hur känns det nu?” Och samtalet sköts på ren automatik. Utan morfar är hela släktgrejen bara spänd och konstig. Tittar på buketten istället för att svara. Varför säga nått som de ändå inte vill höra? De – tror - redan tillräckligt. För det här är en viktig dag, en att komma ihåg, och allt lyser av glädje. Jovisst är det så, för t.o.m. allt vrålande och slagen mot entréglaset för ett par timmar sen hade det där i sig. Ingen vågar tänka på hur sjuk stämning det egentligen var. Vem som helst kunde se att alla leenden och skratt vara lika konstlade som konstgödsel, men ändå skrattade alla. När sen dörrarna öppnades stormade alla ut. ”För vi har tagit...” Galningar höll skyltar, omfamnade och var stolta. ”Du klarade det lillstumpan!” Jag mådde illa. Och ändå försökte jag svepa ur innehållet i den lilla champagneflaskan. Mormor såg bekymrat på mig då, men skit samma. Ungefär så som faster sveper in sina lass med smörgåstårta rullade sen flak och höskrindor ut från gården. Uppifrån alltihop såg folkskaran runtom ut som en larv som pulserade längs vägkanten och led i det starka ljuset. Längst fram på vårt schabrak stod jag. En surmulen långhårigt trashank och pekade finger till omgivningen utan att lyfta armarna från hyttaket. Bakom mig hurrade fulla apor. ”Vem vill gå i...” Ovanför lös himlen passade på att steka alla i tråkigt blå kostymer. Åt helvete med hela skiten, tänkte jag, och hoppade av. Jovisst, inte att någon märkte det, men nog klättrade jag på mitt viga sätt ner därifrån. Nere på asfalten vräkte jag mig fram mellan föräldrar, syskon, fastrar och halvbrysslinggökar, tog mig igenom och började springa. ”Åt helvete med…” Halvvägs nere i parken stötte jag ihop med Jimmy. Bortanför skymtade vita studentmössor och dundertrevliga släktingar som kramade om sina gulltussar. Jag behöver inte ljuga för mig själv, sa jag till honom. Det var precis vad jag gjorde, innan champagnen tog mig från berusad till knallfull och jag började sjunga med där uppe på lastbilsflaket.