Hade jag pengar skulle jag inte slösa bort dem på att köpa fåniga saker till mig själv. Jag skulle genast ta en tjuga och gå till kiosken för att köpa en glasstrut till min son. Om jag bara hade en tjuga. Eller en son. Då kunde jag leka hela dagen med honom. Bygga hus i lego och rita med kritor samtidigt som vi lyssnade på Vivaldi. Det skulle min sons mor tycka om. Men jag lyssnar aldrig på Vivaldi.
Jag skulle bo med min son och hans mor i en tvåa på andra våningen av ett hyreshus precis där området med hyreshus slutar och skogen med stigar och myrstackar börjar. Den skogen som vi brukade gå promenader i, alla tre, när min son var mindre och jag kunde bära honom i en sele på magen. Och nu arbetar ju min sons fru så mycket att hon knappt orkar gå på promenader mer. Hon säger aldrig att hon är trött, men det syns så tydligt på henne. Tröttheten tar bort strålkraften från hennes ansikte. Förut strålade det verkligen om henne när hon log. Nu ler hon inte lika ofta. Men hon tjänar tillräckligt med pengar för att vi ska kunna åka på semester i Italien. Då får min son bo hos sin farmor och farfar i två veckor. Fast de är ju döda, mina föräldrar. Men där skulle han få bo när vi var bortresta.
På semestern i Italien skulle vi äta mycket god mat, min sons mor och jag. Och vi skulle besöka små byar där alla som bor är gamla och rynkiga och ingen kan prata engelska med oss. Men jag minns fortfarande lite av italienskan jag läste när jag gick på gymnasiet. Just det, jag gick på gymnasiet, humanistisk linje eller program eller vad det nu heter. Då läste jag latin och italienska. Mitt språkintresse skulle ju ha varit så stort, när jag var ung. Jag skulle verkligen ha brunnit för språk.
Men sen blev jag äldre och brann inte längre för språk. Men när vi träffade de rynkiga små italienska gummorna kunde jag i alla fall göra mig förstådd. Jag kunde fråga om omgivningarna och gummorna kunde ge mig komplimanger för att min sons mor log så vackert. De skulle säga att jag måste vara rädd om henne, att så vackra kvinnor fanns det inte många av.
När vi kom tillbaka från Italien skulle jag verkligen uppskatta att få tillbringa dagarna med min son igen. Det skulle inte alls bekymra mig det minsta att jag var arbetslös. Jag skulle inte ha varit arbetslös så länge och eftersom jag hade haft en riktigt hög lön tidigare var det inte så tokigt att gå och stämpla, för jag var med i a-kassan också.
Det skulle inte vara så särskilt annorlunda om jag hade pengar. Precis som nu, nästan. Bara en smula enklare.