åäö

Nu är det bara några timmar kvar tills min mor hämtar upp mig med bilen och jag för denna gång lämnar stan och singelboendet bakom mig. Inte för evigt, gudbevars. Studentlivet däremot, det är definitivt på väg mot tids ände. Att prata om en »epok« känns larvigt, men ändå, ungdomen, den långa, långa ungdomen, fast ändå så korta, förgängliga, ungdomen, spelar på sista fiolen. The fat lady sings. Ironiskt nog avslutas min sena tonår genom återgång till mamboskapet. Back to basics. Bostadspolitik for the neo-liberal century.

»Mammas nya kille«. Är det nån som tycker det är roligt?