Idag är en ny dag. Jag skriver i min blog på Internet som ingen läser. Jag är ett digitalt spöke som ingen känner igen. Jag är som ljus. Jag ser ledsna ögon. Tänk om vi bara vågade räcka ut varandras hand och greppa tag. Tänk om världarna omkring oss blev lite mindre tillrättalagda, lite mindre spända. Läste att det finns två miljoner singlar i sverige, två miljonner!!! det är hur mycket som helst. När blev det såhär? Jag tycker det är sjukt. Vi är på väg ner en farlig väg. Jag tror vi bryr oss om fel saker när det enda som egentligen är viktigt är andra människor, människor omkring oss, människor att älska. Frågan är om någon vet hur man gör nu. Älska. Vad innebär det? Vi är rädda för varandra, vi är rädda för allt. Allt ska ske efter minsta motståndets lag. Det är så förbannat fegt! Jag föraktar det sätt vi lever på! Jag föraktar människor som hyllar individualism och framgång! Friheten finns inte, vi kan välja olika yoghurtmärken, god damn do I feel liberated!!!
Man måste ställa sig kritisk till våra levndadssätt. Det är mycket i samhället som är fel, det är mycket som är bra. Framför allt är det svårt att förändra någonting, men vi kan i alla fall börja med oss själv och hur vi lever våra liv.
Man måste tro på någonting.
Man måste tycka att någonting är vackert.
- «Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras«. Parförhållande är inte det enda sättet att älska. Parförhållanden har inte samma funktion nu när äktenskapet spelat ut sin roll. De är nu frivilliga och många är singlar eftersom de inser hur svårt att det är att få ett förhållande att funka utan tvång. Mannen kan inte längre räkna med att frugan blir hans hushållerska, så varför ska han då gifta sig? Kvinnan kan försörja sig själv, så varför ska hon gifta sig? De religiösa skälen bryr sig inte många om i vår sekulariserade kultur. »Framför allt är det svårt att förändra någonting, men vi kan i alla fall börja med oss själv och hur vi lever våra liv« skriver du. Detta låter som individualism om något. Om du vill börja med dig själv så go ahead, men var ska du börja? Vad är det som är så farligt med framtiden? Du låter så melodramatisk och ödesdiger. Jag har hopp om framtiden. Har inte du det? —Blenda
- Parförhållanden är inte det enda sättet... Nej, kanske inte. Vad finns det mer? Pratar du om vänskap? syskonkärlek? kärlek mellan förälder och barn? Detta är ju inte det jag pratar om. Det är ju en annan sorts kärlek som inte tillfredställer det mer romantiska eller erotiska kärleksbehovet. Eller du kanske pratar om polyamorositet och det är ju så ovanligt att det knappt ens är ett alternativ. För det första, jag har inte pratat om giftermål. Det har jag faktiskt inte och det är inte det jag skrev handlar om. Visst, du har rätt i det du säger. Man behöver inte gifta sig om man vill. Men, på dig verkar det som att ett parförhållande är det samma som giftermål. Eller? Du sa ju att det fanns olika sätt att älska. För det andra, okej det är väl någon sorts individualism att börja med sig själv. Men, jag tycker inte att de tar ut varandra. Det är ju by fact väldigt svårt att förändra världen, den stora världen , helt själv. Därför menar jag att man kan börja med sig själv när det gäller ens levnadssätt. Vad är viktigt? Kan jag offra mänskliga relationer och kärlek för karriär och pengar? Framtiden är inte farlig. Den är ju där bara. Hela tiden framför oss. Men, nej, jag har inte mycket till framtidstro. Kanske när det gäller mig själv och mitt eget liv ibland. Men, när det gäller samhället så vetefan. Jag tycker det är fruktansvärt svårt att vara ung idag. Jag har ju inte varit ung i någon annan tid, men det verkar som att det är svårare. Att få ett jobb, att bli tillsammans med någon. Alltså, ensamheten är ju större än någonsing i det här landet. Och ensamhet är ohälsosamt. Jag blir lite frustrerade av det här, för ibland är det så svårt att sätta ord på ens tankar. det är så stort allting. Men, hur är det för dig? Längtar inte också du efter kärlek? Gör det inte ont? Only love can break your heart. Fast det blir väl svårt när vi är så rädda för att gå sönder. —Fredric
- dagens boktips: Det kallas kärlek av Carin Holmberg —Sunnan
- Jag måste lägga till en sak. Jag läste igenom det Blenda skrev som svar på mitt inlägg igen och fastande vid detta citat: »Parförhållanden har inte samma funktion nu när äktenskapet spelat ut sin roll. De är nu frivilliga och många är singlar eftersom de inser hur svårt att det är att få ett förhållande att funka utan tvång«. Det klart som fan det är svårt! Alltså, det är ju det här jag pratar om. Du förväntar dig tydligen att allt ska vara enkelt. Det är ju fegheten som gör oss ensamma i många fall tror jag. Vi är rädda för att såras, rädda för det som är svårt, rädda för att kämpa med våra relationer. Kampen för status och pengar verkar däremot aldrig ha någon hejd. Jag har inte levt länge, men en sak jag lärt mig att livet i många fall är jävligt svårt. Det är en kamp som aldrig slutar. Den pågår hela tiden och jag tror inte det går at t avskärma sig. Man vill ju ha något som höjer en över vardagen. Annars blir allting väldigt grått. —Fredric
- Argumentet »alla som inte älskar mig är fega« har jag hört förut, jag vet inte om det är det du menar men det du skriver kan tolkas så; jag har hört dem prata om mer committment och mer jobb och mer ansträngningar och mer etc etc etc. Barley pratar om sånt i sin konstiga Barley — Livskamratsförmedling-text. Fuck that shit; jag tycker att Blendas åsikter är intressanta; I'm in love with the world! —Sunnan
- Det handlar inte om att jag går omkring och tycker illa om människor för att de inte älskar mig. Jag försökte bara göra lite reflektioner om vår samtid, vilket kanske kunde gjorts bättre, jag skrev det väldigt snabb. Dessutom är det ju väldigt svårt att greppa den tid man lever i. Men just det faktum att det finns två miljoner singlar i Sverige måste ju bero på någonting. Det har inte alltid varit så och min egen personliga teori är att folk har blivit för bekväma av sig. Och det tycker jag är synd. Sen säger inte jag att alla är tvugna att leva i parförhållande om man inte vill. Det finns väl alternativ där också. Men det tycks ju inte göra någon skillnad när så många människor fortfarande lever i den här, jag vet inte vad man ska kalla det, romantiska ensamhet. —Fredric
- Jag tyckte att det var väldigt skönt att höra att det fanns 2 miljoner singlar; jag började tänka att den livsstilen kanske inte är så fel som jag har trott. Nu ska jag bara ha något juste kollektiv att bo i.
- Om jag längtar efter kärlek? Well, you can't hurry love, men jag är öppen för förslag. Jag säger inte att man ska låta bli allt som är svårt, men det gör i alla fall att man tänker sig lite för innan. —Blenda