ingenting. det betyder ingenting.
du skriver ord med svart fin penna på
vitt finpapper.
boken med röda pärmar.
pappret är skrynklat,
texten är kladdig.
det räcker inte, som om det någonsin skulle räcka till, att vara just
jag.
allt det som sägs är illusion.
Luften är fylld av döende ord.
Lik i olika stadier av förruttnelse.
fast det blir lite halvjobbigt i längden.
när man börjar prata med sin egen skugga.
och den slutar svara
då är man nog ensammast.
normala veckan här, ser jag
man kan ju lika gärna prata med en glasdörr
lika bra
lika poetiskt
för allting låter mycket vackrare i grafiska mönster
än vad jag gör
i mitt eget
eko
oj
nu blev det mörkt
för det var någon som tyckte att man skulle vara
miljövänlig.
Fint! —Blenda