Gick en kvällspromenad och passerade två som testade kastspö på ett fält. Mötte en joggare som log mot mig som om vi hade setts förut och en annan som jag sett många gånger förr men inte kan placera.
Jag har haft ett par fina dagar och känner hur jag börjar få ork och lust — energi i tillräcklig mängd för att orka mer än att bara överleva, men utan att det blir för mycket och uppdämt för att falla över i obehaglig rastlöshet.
Ps. Just nu kan jag romantisera vad som helst, helt godtyckligt och omotiverat; mataffären jag nästan aldrig handlar i, gula bussar som står på rad, väntan på löneutbetalning, kollegieblock i A5-storlek, och så vidare. Men vad gör väl det?
Peter Bjorn and John — The Chills