Glitter

Jag gillar Seabear. Jag vill fräscha upp min hemsida. Jag är rätt pepp. Jag har tagit tag i lite saker. Jag har en ångestsamling. Jag tycker om små gulliga djur. Jag ska göra ett projekt. Jag har skrivit årets första blogginlägg.

Jag tog helg mitt i veckan. No no no regrets. Verkligen. Nu återstår två dagar innan ledigheten.

Koop, Lars Winnerbäck och Band of Horses är dagens musik. Och lite Daft Punk.

gömmer mig under en ljudmatta
på sängen, där det är mjukt

ibland har jag svårt att förstå var andra hittar energi
svårt att se hur jag ska orka

likafullt går veckan och livet vidare
och med följer jag

VETO — Duck Husk And Be Still

Det börjar bli regel av att jag varje vecka förvånat konstaterar att »oj nu är det ju torsdag igen, och veckan är snart slut!«. Dagarna springer förbi i rasande takt och jag hinner inte riktigt med alla gånger. Samtidigt är det skönt att känna tidens gång så tydligt — det gör det på sätt och vis svårt att känna sig stillastående.

Det har varit en bra vecka och idag möttes mitt trötta jag av riktig post på hallgolvet innanför dörren när jag kom hem — bara en sån sak! Jag har kämparanda och en ambition att sätta ansiktsdrag på plats imorgon.

Jag behöver skriva listor. En av listorna jag behöver skriva är en förteckning över utbildningar som kan vara av intresse. Det finns många och jag försöker bekanta mig med dem, men jag saknar överblick. Mitt problem är, hur positivt det än må vara i sig, att jag vill så mycket och är beredd att utesluta så lite. Det känns som om det ständigt dyker upp nya saker att intressera sig för och engagera sig i. Och då ska det helst vara ett helhjärtat engagemang. Det är en omöjlig ekvation.

Yann Tiersen — A quai

Ekorrar på tv låter mig skratta för mig själv.

Kan jag någonsin hålla mig på bra humör en hel dag?
Det började ju så bra.
Behöver hitta en väg runt det här.

Maps — Liquid Sugar

Kaffet är kokt, jag dricker det. Köket är snyggt, så där nystädat. Jag har en lugn kväll hemma.

Grämer mig lite över den missade Tiger Lou-spelningen i helgen, men man ska väl inte gråta över gammal sur mjölk som någon spillt i lunchrummet.

Jag har energi och känner mig faktiskt redo att tackla morgondagen. Det är positivt.

Det är den femte november och jag upplever min för året första riktiga vinterkväll med iskalla öron och glittrande asfalt. På min promenad förnimmer jag de yttersta kanterna av ett svårdefinierbart sinnestillstånd med några år på nacken. Känslan är i sig rent positiv, men något i dess otillgänglighet får mig att känna, i brist på bättre ord, ömhet och saknad.

Jag lyssnar på musik på bussen. The Knife när jag rullar in på centralen. The Magic Numbers när jag färdas längs med frusna fält på morgonen.

Har ett hyfsat flyt i tillvaron, men spenderar på tok för mycket pengar. Det är dock värt det. Det får vara värt det.

Nu ska glöggsäsongen invigas!

Hyllar det bristfälliga med ett bristfälligt självporträtt.

Har snart ätit nog med soppa för att orka ta tag i den riktiga matlagningen. Och brödbaket.

Jag måste förbereda.

Tänker på det fina i de fina. Tänker att det blir bra det här, det löser sig.

Läser ut Bräcklighetens poetik. Sparar ett par stycken:

»För då och då dyker lyckan upp, i mer eller mindre tydlig skepnad, utan att man ens är perfekt. Mitt bland alla dessa tragiska hål och brister ramlar den in i ditt liv och frågar om du har nån plats över, att den skulle behöva ett litet rum att sova över i. Vad svarar du då? Känner du igen den? Anser du dig över huvud taget vara värd den?«

»Hur många adjöryggar har vi inte alla sett i stunderna då det enda vi behöver är en mage att luta vår litenhet emot? Och vår egen tysthet, istället för svindeln i att behöva be om något.«

British Sea Power — Waving Flags

Insikt, men vet ändå inte hur jag ska göra för att få nån ordning på min tillvaro.

Nu, medan jag skrev, fick jag en idé som förhoppningsvis kan ge mig lite andrum. Tanken på detta får bli min tröst för ikväll.

Jag halkar efter litegrann. Har svårt att hinna tänka tankar färdiga. Men det gör inget. Jag ger mig själv en klapp på kinden och tycker att jag sköter mig rätt bra ändå, trots allt. Ska läsa ut en bok och ta färdigt en rulle film. Det är målsättningarna för nu.

Försökte tvinga mig kvar i nuet och ta det lugnt. Gick mig blöt i regnet bland affärer och gula höstlöv på söndagsgator. Bräcklig. Det är svårt att slappna av och jag lyckas inte sätta fingret på varför.

Känner behov av att sammanfatta, knyta ihop trådar. Men just nu är jag tveksam till att det egentligen skulle kunna leda någonstans.

Väntar på buss i regnet, åker buss i regnet.
Väntar på bussbyte i regnet, försöker le en smula.
Lyssnar på Polar Map och åker buss igen.
Går sista biten i regnet, kommer hem och orkar inte.
Inte alls.
Undrar vad jag håller på med och varför.

Nu när klockan pekar med hela handen och säger att det börjar bli dags att tänka på sängen har jag lagom börjat återfå krafterna. Det känns bortkastat, meningslöst och fel, men framförallt tröttsamt.

Men jag ska sluta älta nu och gå och lägga mig istället. Imorgon blir en bättre dag.

tankarna tänjer sig
häver sig över kanter
huvudstupa ut i branta backar
där minsta sten kastar klotet i en annan riktning
slår en strike men ingen ingen håller andan innan och ingen följer med i färden framåt bak i mörkret utan slut

ett nät, ett hönsnät
runt min kropp
håller bitarna på plats
skaver lite
där ståltråden skär
in i huden

rostigt och oljigt
mot min hud
fläckar ner min nakna kropp
lämnar märken
där tanken lämnar
mig och nuet

jag håller ihop
runt min kropp
mot min hud

Vaknade i en trött och öm kropp med halsont och tungt huvud. Under dagen har jag ändå lyckats uträtta mer än jag hade vågat hoppas på, även innan jag tagit med förkylningen i beräkningen.

Nu har jag äntligen en film så gott som färdigframkallad — den står i sköljen nu. Jag gjorde mina misstag men tror nog att det ska bli nåt ändå... Att få ladda film i mörkret, känna doften av fixativ och varva med irish coffee är ändå, oavsett slutresultatet, nära på belöning nog.

Falsk säkerhet och säker falskhet.
Jag når inte fram. Jag kan inte. Jag vill inte?
Jag fryser.

Sigur Rós — Salka

Gick en kvällspromenad och passerade två som testade kastspö på ett fält. Mötte en joggare som log mot mig som om vi hade setts förut och en annan som jag sett många gånger förr men inte kan placera.

Jag har haft ett par fina dagar och känner hur jag börjar få ork och lust — energi i tillräcklig mängd för att orka mer än att bara överleva, men utan att det blir för mycket och uppdämt för att falla över i obehaglig rastlöshet.

Ps. Just nu kan jag romantisera vad som helst, helt godtyckligt och omotiverat; mataffären jag nästan aldrig handlar i, gula bussar som står på rad, väntan på löneutbetalning, kollegieblock i A5-storlek, och så vidare. Men vad gör väl det?

Peter Bjorn and John — The Chills

Jag är tillbaka i framtiden. Så mycket och så lite har förändrats. Så mycket som kommer vällande tillbaka och så mycket som inte kommer att bli detsamma igen. Ändå — en välbekant doft, Erlend Øyes röst och mitt knarrande parkettgolv rycker mig tillbaka in i en svunnen tid. På gott och ont.

The Whitest Boy Alive — Don't Give Up
Kings of Convenience — Homesick