Glitter

Försökte tvinga mig kvar i nuet och ta det lugnt. Gick mig blöt i regnet bland affärer och gula höstlöv på söndagsgator. Bräcklig. Det är svårt att slappna av och jag lyckas inte sätta fingret på varför.

Känner behov av att sammanfatta, knyta ihop trådar. Men just nu är jag tveksam till att det egentligen skulle kunna leda någonstans.

Väntar på buss i regnet, åker buss i regnet.
Väntar på bussbyte i regnet, försöker le en smula.
Lyssnar på Polar Map och åker buss igen.
Går sista biten i regnet, kommer hem och orkar inte.
Inte alls.
Undrar vad jag håller på med och varför.

Nu när klockan pekar med hela handen och säger att det börjar bli dags att tänka på sängen har jag lagom börjat återfå krafterna. Det känns bortkastat, meningslöst och fel, men framförallt tröttsamt.

Men jag ska sluta älta nu och gå och lägga mig istället. Imorgon blir en bättre dag.

tankarna tänjer sig
häver sig över kanter
huvudstupa ut i branta backar
där minsta sten kastar klotet i en annan riktning
slår en strike men ingen ingen håller andan innan och ingen följer med i färden framåt bak i mörkret utan slut

ett nät, ett hönsnät
runt min kropp
håller bitarna på plats
skaver lite
där ståltråden skär
in i huden

rostigt och oljigt
mot min hud
fläckar ner min nakna kropp
lämnar märken
där tanken lämnar
mig och nuet

jag håller ihop
runt min kropp
mot min hud

Vaknade i en trött och öm kropp med halsont och tungt huvud. Under dagen har jag ändå lyckats uträtta mer än jag hade vågat hoppas på, även innan jag tagit med förkylningen i beräkningen.

Nu har jag äntligen en film så gott som färdigframkallad — den står i sköljen nu. Jag gjorde mina misstag men tror nog att det ska bli nåt ändå... Att få ladda film i mörkret, känna doften av fixativ och varva med irish coffee är ändå, oavsett slutresultatet, nära på belöning nog.

Falsk säkerhet och säker falskhet.
Jag når inte fram. Jag kan inte. Jag vill inte?
Jag fryser.

Sigur Rós — Salka

Gick en kvällspromenad och passerade två som testade kastspö på ett fält. Mötte en joggare som log mot mig som om vi hade setts förut och en annan som jag sett många gånger förr men inte kan placera.

Jag har haft ett par fina dagar och känner hur jag börjar få ork och lust — energi i tillräcklig mängd för att orka mer än att bara överleva, men utan att det blir för mycket och uppdämt för att falla över i obehaglig rastlöshet.

Ps. Just nu kan jag romantisera vad som helst, helt godtyckligt och omotiverat; mataffären jag nästan aldrig handlar i, gula bussar som står på rad, väntan på löneutbetalning, kollegieblock i A5-storlek, och så vidare. Men vad gör väl det?

Peter Bjorn and John — The Chills

Jag är tillbaka i framtiden. Så mycket och så lite har förändrats. Så mycket som kommer vällande tillbaka och så mycket som inte kommer att bli detsamma igen. Ändå — en välbekant doft, Erlend Øyes röst och mitt knarrande parkettgolv rycker mig tillbaka in i en svunnen tid. På gott och ont.

The Whitest Boy Alive — Don't Give Up
Kings of Convenience — Homesick

Tystnad i vinden
Allt blåser bort
Det ligger på
Det ligger över mig

Jag vänder blad i takt med skuggornas spel
Ett kapitel närmar sig sitt slut

Kall blixt, bleka färger
Hängande regn, tysta minuter

CocoRosie — Raphael

Vemod som kommer utav trötthet. Det är mörkt ute — det blir det om nätterna nu — och jag blir stressad av hur tiden går vidare som om otrygghet inte vore ett ord. Hade jag den rätta motivationen så skulle jag sova för längesedan.

Anthony and the Johnsons — Hope There's Someone

Mina tankar hänger som ett flimrande mönster framför mina ögon; vertikala och något spretiga linjer i färger som skulle kunna kallas uppfordrande. Genom detta filter förs ett samtal på ett språk som trots sin ungdomlighet är verkligt tyngt av historien.

Min vad svettas i kontakt med en främling på bussen. Jag märker ingenting förrän kroppskontakten upphör och huden kyls av den avdunstande fukten. För en kort stund är jag i en kropp på ett säte i en buss. En kort stund kan verkligen vara kort. Bubblan sluter sig igen.

Vet inte var jag befinner mig när jag vaknar på morgnarna; vrider och vänder på rummet i huvudet, försöker hitta en matchande minnesbild. Det tar några sekunder att hitta rätt.

Jag gör reflektioner. Tänker att om jag kunde betala hyran med reflektioner så skulle jag ha mitt på det torra, som det heter.

Tar kamerorna och går ut.

Jag hittar det eftersträvansvärda lugnet men inte den ro som är en förutsättning för kreativiteten. Funderar över om det är i kaoset jag lättast fokuserar; i sorlet, omgiven av rörliga synintryck, med musik i öronen verkar jag kunna skapa. Ibland. Tänker att jag borde ha rett ut det här för längesedan. Det är en fråga om koncentrationsteknik, om att veta hur jag själv fungerar. Att känna sig själv. Jag känner inte mig själv.

Idag klev jag över en hund på bussen på väg till staden där jag såg och hörde Emelies förflutna. Jag skrev några rader (bland annat ovanstående), läste några sidor och tog några kort.

Nu ser jag nästan fram emot att jobba imorgon för att sedan ha en ledig helg. Nästan.

Ps. ahily

Lever som en gäst i mitt eget liv. En överhängande känsla av att inte kunna slappna av, att vara obekväm och otillfredsställd.

Jag tänker på isberg, toppar av isberg. Hur mycket som döljer sig under ytan. Jag tänker att detsamma gäller människor. Även människor som jag tror mig känna utan och innan — framförallt mig själv — är till största delen okända. Jag vet så lite. Så väldigt lite.

Jag hade tänkt skriva lite. Det hade jag tänkt i fredags. Det hade jag tänkt igår. Och det hade jag tänkt idag. För varje dag som går känner jag hur pressen blir större och större på att det jag skriver — när jag väl kommer till stånd — ska vara bra. Pressen är förstås helt mitt eget verk och bra är förstås ett väldigt vagt begrepp, men konsekvensen är likväl att jag inte kommer mig för att skriva.

Imorgon ska jag skriva.

Biblioteket med utsikt över havet, parken och vinden i träden. Jag känner hur kotrollbehovet ger vika i takt med att osäkerheten minskar — ett större lugn än jag känt på länge.

Martin L. Gore — Compulsion

Avslutar dagen med dunken och te. Lugnet består.

Avslut, avsked, saknad, trötthet.
Omställning, inställning.

Det är juni, det är sommar. Min stereo har lämnat mig; jag lyssnar på musiken i burkiga, inbyggda datorhögtalare.

En tenta återstår — vad händer sen, hur blir det sen?

Jag vänder och vrider på mig i min säng efter att ha vaknat till varannan timme under natten. I ögonvrån ser jag det blå ljuset blinka till på mobilen; får höra om ett glatt besked och glädjen biter sig kvar i min ände av telefonlinjen även efter att samtalet tagit slut.

Dagen springer snabbt iväg — skulle jag plugga idag? Optikern tar ner mig på jorden en smula, men det är egentligen ingenting att sörja. Istället låter jag Sigur Rós spela igenom hela sin diskografi i mina högtalare.

Jag letar runt bland gamla fotografier och jobbar lite med arbetsprover som ska skickas in och iväg. Ibland får jag en känsla av att jag faktiskt kan åstadkomma någonting. Att jag faktiskt har åstadkommit någonting.