Hopp av Johan Hjort, 2003–03–27.
Det verkade inte vara så högt när han väl stod där uppe, vattnet nedanför flöt lugnt förbi, det var trots allt vår. Allt hade varit så bra när han steg upp för flera timmar sedan, livet lekte, till skillnad från nu. Åldern sätter spår kom han fram till där han stod och vinglade lite smått. Fåglarna kvittrade som vanligt, fast han tyckte sig hör en viss klagan från någon fågel.
Han hade som vanligt vaknat runt sju för att sedan ligga och dra sig fram till klockan åtta, då hade han ställt sig i duschen. Det hade varit riktigt skönt att känna vattnet falla ner över honom, han hade svettats mycket under natten, varför visste han inte. Han steg ut från duschen och gick in på sitt rum, han trivdes där. Ett par jeans låg på stolen vid skrivbordet, han tog gårdagens kalsonger för han orkade inte gå upp för trappan och leta efter några rena. När alla kläder var på så ställde han sig framför sin spegel och inspekterade sig själv, han gillade sitt utseende, men han var dock inte för besatt av det. Tyckte folk inte om det kunde de dra åt helvete, det var hans resonemang.
Väl i skolan började han sin färd nedåt spiralen, den första lektionen var Svenska B, och klassen satte som vanligt igång med sitt tjat om att lektionen var tråkig och att de aldrig lärde sig något intressant. Själv satt han tyst och gjorde det läraren sa, enligt hans mening så var det mycket intressant. Skoldagen flöt på som vanligt, klassen tjatade, skrek och var allmänt irriterande, själv satt han tyst och följde med, precis som det hade varit i tre års tid nu. Studenten var inte långt bort.
Nu fann han sig själv i nutid, högt uppe, tänkandes sina tankar. Utvägen fanns, den var enkel att nå, och snabb. Men skulle han verkligen göra det? Han visste inte säkert, han visste i och för sig ingenting. Det verkade svårt, båda sakerna, men vilket var lättast?
Ett ben i luften, han tänker, drar tillbaka det, sträcker ut det igen. Funderar ännu mer, står med sitt ena ben i luften. Bestämmer sig.