Det var en söndag i sköna maj månad. John Stiefl hette denna karaktär, som i sin finaste stuss och bästa sviden spatserade på småstadens gator och torg.
Herrn Stiefl var en mycket respekterad man i denna småstad. Herr Stiefl, hälftenägare i ett sågverk och med skogsfastigheter i mörkaste Småland, var med i Rotary, och som rotarian ingick det i hans uppdrag att vara lite sådär allmänt småborgeligt trevlig, till och med mot kommunisten Jansson om han skulle dyka upp på gatan.
Herr halvdirektör Stiefl hälsade i tur och ordning i den ordningen han mötte dessa människor på: Polisman Carlgren i sitt fyrtiosjätte år, lagomt bakfull och med nypor av stål sen han spöade upp frugan förlidna afton, bagarlärling Exeldünn på ett tjog bast, stadens evige rebell med Beatlesfrisyr som ansågs vara oerhört och med många år som jultidningsförsäljare bakom sig, tråglangare Hasselback på trettiosju jordsnurr, stenad som vanligt efter att ha satt dit tegel på fabriksbygget vid skogsbrynet, kronofogde Ödelkam på sextiosex århundranden, en rotarian som gått på universitet långt bortom denna värld innan han av statsapparaten deporterats hit och som fått förmågan att leva för evigt till priset av en för damerna motbjudande huggormsuppsyn som ej var av denna värld, samt sist och minst dvärgen och cirkusartisten Zarapthu, enligt rykten femtio år sedan han föddes och i samma första andetag han tog även skulle ha ådragit sig en förbannelse som gjort honom till dvärg, vilket eländigt varsel modern torde ha sett men som hon eller om det var en han aldrig vågade berätta om.
Vad ville jag nu komma? Jo, efter ha läst denna beskrivningen blev jag en övertygad rasist.