Det började relativt oskyldigt; jag hade träffat dem på en gräsmatta en sommar. De hade matkollektiv, alla som ville fick äta.
Jag var hungrig. Nästa vecka var de där igen, och det dröjde inte länge innan jag började prata med dem. Maten var god och jag tyckte om de andra, jag trivdes i gemenskapen. Snart var jag med och lagade mat. Det var vissa saker som vi inte brukade äta, som jag hade varit van vid: kött, mjölk och ägg. Jag trodde först att jag inte skulle orka utan proteinet. Men vi åt ris, bönor och underbara såser och grönsaker. Efter ett tag började jag tänka att kött var äckligt.
Den sommaren hände många livsomvälvande saker i mitt privatliv; det var en nedskärning på företaget där jag arbetade och jag blev uppsagd. I samma veva höjdes min hyra och jag kunde inte betala. Jag blev vräkt.
Jag fick bo hos några av mina nyfunna vänner i rörelsen jag hade mött. Nu fick jag tillfälle att träffa dem utanför matkollektivsammanhanget. Vi spelade ofta musik eller satt uppe sent och pratade.
De hade en speciell stil på sitt utseende, lade jag märke till; vackra schalar och fransiga, slitna kläder. Mycket svarta färger, och en del naturfärger. Flera personer hade s.k. »dreadlocks«. Jag tilltalades av stilen och mitt utseende påverkades gradvis, i takt med att mina kläder blev slitna och jag satte på lappar med band jag tyckte om. I mitt tidigare liv skulle jag ha varit tvungen att slänga kläderna trots att de fortfarande gick att använda. När mitt hår blev ohanterligt på grund av tovorna och trasslet rakade jag av det.
Alla följde dock inte stilen. En del var väldigt noga med att ha hela och rena kläder, och i helt andra snitt och färger än de flesta i »rörelsen«. Ingen verkade dock reagera över detta, vilket jag tyckte var konstigt. Jag sade inget om det. En del åt också kött när de var själva, utan att bli kritiserade så vitt jag märkte. En del använde cannabis men de flesta gjorde inte det, många drack inte ens alkohol.
En person verkade vara väldigt inflytelserik och karismatisk. »Det är ledaren,« tänkte jag. Jag hade många saker jag ville ifrågasätta och tänkte »nu kommer jag bli utslängd«. Men personen var väldigt lyhörd för kritik. Andra gånger tyckte jag att det verkade som en annan var ledaren. Oftast tycktes det inte vara någon som »bestämde« vilket gjorde mig förvirrad. Finns det inte alltid en ledare?
Jag trivdes bra med de här människorna. Vi gjorde konst som vi satte upp på gatorna, och vi hade fester i parkerna. På nätterna hämtade vi mat, kläder och saker ur containrar bakom affärer. Saker som skulle slängas och förstöras! Jag hade först svårt att fatta det. »Vilket överflöd vi lever i!« tänkte jag. Det fanns inte alltid så det räckte, men då fick vi äta hos vänner. Vi hade fått många vänner under sommaren och hösten, och de andra hade flera sedan tidigare.
Det var mycket kärlek och vi tog det lugnt. Ibland älskade vi på köksgolvet. En gång var det någon som tänkte att vi skulle förstöra. Jag ville gärna vara med. Så gick vi ut och förstörde saker som vi tyckte var dåligt: reklamskyltar och stängsel. »Det låter som en destruktiv rörelse!« kanske du tänker. Ja, kanske. Men jag hade börjat tycka om det! Så hjärntvättad var jag!
Höstern blev till vinter, och jag fick med mig några av de andra till att starta ett fansin, vi kopierade upp texter och bilder som vi hade gjort där vi beskrev hur vi tyckte samhället såg ut. Det var många som tyckte om att läsa det, och jag kände mig uppskattad. Men vi var flera som hjälpte till att göra fansinet. Jag började spela trummor och på våren fick jag vara med på en parkkonsert. Efteråt hjälptes vi alla åt att bära tillbaka högtalarna. Vi drömde om en permanent scen.
Livet hade blivit en lek för oss. Vi tyckte att samhället var dåligt men vi kände att vår revolution redan var på väg, att vi levde revolutionen. Ibland var det hårt arbete, vi hjälpte varandra både med det vi kunde och med det vi inte trodde att vi kunde. Jag hade arbetat som programmerare och började lära ut den färdigheten. Många tyckte att datorer var skit, det var en uppfattning som gällde. På sätt och vis höll jag med dem. Men de blev intresserade när de fick möjlighet att göra sina egna program. En gjorde ett spelschemaprogram för våra parkkonserter som vi skulle ha i sommar. Jag fick lära mig sy av en som var bra på det och vi fick ofta laga de andras kläder. Då och då kom det människor vi aldrig träffat som hade trasiga kläder, som vi hjälpte. Ibland vattnade jag vår trädgård men jag arbetade inte så hårt med den. Jag tyckte om att diska tillsammans med en vän, vi brukade prata medan vi arbetade så gick tiden fort.
Sommaren var på väg och det längtade jag efter. Vi skulle kunna ha matkollektiv ute igen och vilda sommarnätter. Men en tidig morgon knackade det på på vår dörr. Det lät argt. Mitt hjärta bultade och jag trodde det var en polisräd. Jag hade hört om liknande hushåll som hade blivit antastade och genomsökta. Många poliser tyckte om oss men inte alla. En del höll hårt på det där med lag och ordning.
Det var inte polisen. Det var två muskelknuttar från en »individräddningsförening«. Det kan ha varit FRI men jag är inte säker, det kanske finns flera? Det var min faster som var orolig för att jag hade fastnat i »anarkismen« och ville att jag skulle bli aprogrammerad. De förde mig till en hyrd, kal lägenhet som jag inte fick lämna medan avprogrammeringen pågick.
Det var en svår process för mig. De rubbade hela min världsbild. »Det är klart man måste lyda«, sade de, »och alla måste göra rätt för sig!«
»Hade jag inte gjort rätt för mig?« började jag undra, »var jag en parasit som inte förtjänade att leva?« Efter ett tag började jag lyssna på vad de hade att säga mig.
Idag lever jag ett helt annat liv. Jag har ett välbetalt jobb, en dyr lägenhet med en TV som jag ser på, varje kväll. Jag har börjat äta kött igen, på McDonalds på lunchen till exempel. Jag har börjat gå i kyrkan och återupptagit min relation med Gud, som jag dyrkar och följer. Jag har inlett ett monogamt heteroförhållande, vi ska gifta oss i juni. Företaget jag arbetar för släpper ut gifter i naturen. Jag har en administrativ position med mycket pappersarbete. Jag lyder alltid chefen och jag kommer nog snart få en befordran. Det kommer att innebära tyngre arbetstider, men jag får tusen kronor mer i månaden!
Varje kväll innan jag går och lägger mig tar jag en sup, sen kysser jag mitt krucifix och tackar Gud. Och varje morgon, innan jag ser på dagens arbetsschema, tyngt av bördor och plikter, och innan jag ser på morgonnyheterna på TV:n, som hjälper mig att tycka som man ska tycka, så tänker jag »jag är räddad«.
- detta var en av de sorgligaste berättelserna jag läst, vilken plot twist på slutet liksom!
Tips på mer anarkistisk kultur?