»Hon längtar efter andra lakan, andra drömmar, andra dofter. Kanske äppelträdets dofter hemma, gräsets grodd mellan fingrarna, den tysta vind som alltid drar genom trädgården så att det visslar bland löven. Hon har inte varit där på länge, ibland tror hon nästan att det vore bäst att glömma allt annat utanför dessa vita väggar. Det skulle vara lättare att sjunka djupare in i dårskap än att försöka lossa sig själv från denna galna värld. Väggarnas tystnad bedrar, ibland vibrerar de av skrik, öppnar avgrunder, rör sig långsamt inåt, pressar mot huden, tankarna, tränger bort också den sista strimman av ljus. Hon vet att det är ett fängelse, inte en vårdinrättning. Vet att hon straffas för att hon är annorlunda, för att hon inte orkar älska livet.«