Namnet »Joy Division«, i sin historiska kontext, är nog det kusligaste bandnamnet någonsin. Jag hatar det, det ger mig rysningar, hur kan de vara så cyniska? Etc etc. Musiken bra dock. Goth == fint.
- GOTH!!!??? —Blenda
- goth != gothmetal —Repabil
- sen när blev joy division goth? haha va fan. postpunk eller depprock är vad det är. men du har rätt i att deras musik är bra. vad är det för fel på deras bandnamn förresten?
- »The Joy Divisions were groups of Jewish women in the concentration camps during World War II who were kept for the sexual pleasure of Nazi soldiers« —Wikipedia
- Goth är en underkategori till postpunk. Vad fan har Unknown Pleasures-albumet med rock att göra? Substance möjligen. Skriver helt under på Repabils kommentar som skiljer på gothmetal och goth. —Sunnan
- Jag har också undrat angående »gåff«-stämpeln, men jag hör vissa likheter med de gamla batcavebanden, så det är nog möjligt. Kanske extra poppig goth? —LqR
- Filmen 24 hour party people rekommenderas för intresserade.
- Den filmen får en ju bara att vilja tycka illa om allt som kommer från Manchester
- Ja, förutom The Smiths då förstås eftersom Factory aldrig signade dem —Blenda
Saliga äro de icke upplysta för de äger sannerligen jorden. Punkens »Fuck dä sosajety« liksom fastnade i halsen. Vi var arga och ville utmana makten men var fanns den? Och mjäkigare/vilsnare/snopnare generation får man leta efter eller så har det bara blivit värre... Joy Division mfl fångade vår (min och flera av mina kamraters) känsla av maktlöshet, utanförskap, värdelöshet, tungsinne, hat, hat, sarkasm, förakt.... »fuck you« byttes mot »We are fucked« and we dont care. Ni har vunnit, vi är värdelösa men vi bryr oss inte - ha ha!. Joy Divisions namn var provokativt. Många inom Punk och Progg (som ofta gick hand i hand) var så himla politiskt korrekta, även om jag i hjärtat var långt åt vänster så var jag liksom många i min generation grymt trötta på de pompösa, präktiga, »Vi-ismerna«, Rörelserna, Organisationerna.... Ian Curtis var inte vänster, om man får tro biografier, han kanske till och med gick igång på Nazizmens Blanka stövlar och destruktiva, perverterade skönhet.... Men han var inte politiskt korrekt, och det var befriande. Jag tar avstånd från all rasism, högerextremism, eller helt enkelt all ism. Men Ian Curtis, Joy Division och flera andra är i min subjektiva upplevelse - min generations uttalare. De sätter fingret på en känsla, en stämning ett tillstånd som rådde då och fortfarande råder, på sätt och vis, fast allt utvecklas. Nirvana fångade en liknande känsla på 90-talet... Jag erkänner att poeten Ian Curtis är min eviga mästare på ett säkert mycket omoget och osexigt sätt, och musiken de skapade är lika viktig. Bortsätt från den osmakliga bakgrunden med judiska sexslavar är just Joy Division en klockren satir på den stämning bandet förmedlar. Ian Curtis bar, enligt mig, på ett massivt självförakt. Att han inom sig kunde identifiera sig med vettskrämda, förnedrade, sexslavar är för mig helt logiskt. Jag tror han drogs till Nazism och annat otäckt för att det ackompanjerade hans egna svarta, perversa, ödsliga, hatiska inre lanskap som han både odlade och bekämpade. (DuffelHans)