Ibland vill jag bara skrika ut vreden, rädslan och ångesten. Jag avskyr att ringa till företag och mötas av maskiner med flervalsmenyer och annan skit. Jag skulle ringa till Tele2 ang. min fasta telefon som inte är inkopplad ännu. Jag har beställt abonnemang men det är inte inkopplad, trots att det gått någon vecka nu. Bland deras menyval fanns givetvis inget enkelt »Om du beställt abonnemang men inte fått det inkopplat ännu för att sveriges telefonmarknad är rätt bökig, liksom det är med elen - tryck 1«. Istället trodde jag först att det var abonnemangsfråga, men i nästa val fick jag bara välja mellan fakturafrågor och annat dumt. Till sist gav jag upp och medvetet valde fel för att iaf få någon att prata med som sedan kunde koppla mig rätt. Surt som satan.
Sen skulle jag ringa grafiska fackföreningen och höra med dem varför jag fick min ansökan tillbaka. De fick karbonkopian på den ansökan jag skrev på (antar jag) och där hade namnunderskriften och annat hamnat under varje rad, men likväl läsbart etc. Trots det fick jag tillbaks den med motivering att namnunderskrift saknas. jag ser ju för fan underskriften själv på den ansökan de skickat tillbaks! Jävla idioter. Vill de inte ha medlemmar eller? Och så blev jag ledsen för att farsan verkar ha bett min kusins kille om hjälp i skogen till vintern. Som om han inte vill ha min hjälp. Så fan heller att jag ska hjälpa honom framöver. Inte en fena ska jag röra.
Föresten, idag på jobbet kom min kära arbetskamrat som kör skiftet efter mig på min maskin en halvtimme tidigare och stirrade till det som satan. Fy fan vad jag starkt ogillar honom. Han gör allt för att gå mig på nerverna. Idag stannade han min maskin på mitt skift och började stirra som fan om att ena färgen är felaktig. En liten grön jävla cirkel som var lite för ljus. Vi tryckte på brunt papper och brunt papper blir aldrig bra ändå - pappret i sig varier för mycket i färg - och dels var den rastervalsen dålig så vad han än gjort hade inget hjälpt. Men tro fan ändå att idioten stirrar till det, stannar min maskin på mitt skift och börjar gnälla. Jag önskar att jag hade gått där ifrån, eller kanske skällt på honom. Istället gick jag till kliché-avdelningen och frågade om färgen verkligen var för dålig och fick tillsvar att den är godkänd. Gick tillbaks till min arbetskamrat och sa att allt var lugnt. Var så trött att jag inte orkade bry mig mer om honom. Stannade någon minut tills klockan blev halv 3 sen gick jag. Men fy fan vad han går mig på nerverna. En idiot som inte skäms för sig. Så jävla skelögd att det nog krävs ett jävligt dyrt vidvinkelobjektiv för att slå honom i perspektiv. Ok att det sista inte spelar roll, men fan vad det ändå blir ett irritationsmoment när han visar sig.
- Finns väl alltid någon som man inte kommer överens med på varje arbetsplats, tyvärr... Extra jobbigt om de inte låter en vara ifred. —Blämbel
- Jo, så är det väl. Man kan inte tycka om alla. /Kent,