Jag ligger på någon sorts säng, i ett sjukhus kanske. Bilder ur fantasi och minne fladdrar förbi inuti mig.
Två kotletter ligger ensamma och kvarglömda i ett nerstängt slakteri. Genom skyltfönstret tränger en strimma ljus in och de ser allt damm som virvlar runt i affären. Det är augusti och ljuset är så varmt och nästan gyllene. Kotletterna är blodiga, röda. De älskar varandra och det kan ingen ta ifrån dem.
Jag gömmer mig under skrivbordet. Min kompis är också i rummet. Hon tittar på mig och förstår inte. Hennes ansiktsuttryck är förbluffat. Efter ett tag slocknar hon. Jag fryser så att jag skakar.
Jag minns hur vinden som kyler mig har blåst runt jorden flera miljoner varv. Den här vinden är så gammal, jag är så ung. Jag minns hur den har svept runt, blåst ner hus och frusit ihjäl massvis med människor.
Ibland är man trött och mår illa. En gnagande känsla. När jag är frisk ser jag solstrålar genom fönstren. Ibland vill man ha tunga gardiner att dra för så att hela huset mörkläggs. Något är fel.
De där kotletterna, vad jag tänker på dem hela tiden. De är något med dem, om jag bara visste vad. Något rått och... primitivt. Innerst inne har vi samma begär. Deras enkelhet förvånar mig. Min vän, hon är också förvånad. Är det kotletterna eller jag? »Är du rädd?« frågar hon. Kanske det. Även om jag inte vill.
En mardröm: Jag och de andra barnen sitter och leker. Allt är väldigt litet, väldigt tryggt. jag öppnar en dörr. I rummet där inne sitter en massa vuxna och allt är så stort jag får panik. Det är så jävla hemskt och när jag känner att jag nästan dör flyter jag ur drömmen. Som en ängel som lämnar jorden.
Det är en ljummen försommardag. Jag sitter och äter med min familj. Mamma och lillebror. Vi sitter ute på verandan. Solen lyser sådär ljust som den ofta gör på sommaren och det är väldigt grönt ute. Mamma har lagat middag åt oss. Kotletter med skysås, potatis och gröna bönor. Potatisen är mjölig och jag dränker den i sky. Kotletten smakar peppar och kött, fy fan vad jag gillar kött. Får som vanligt lite ont i magen av pepparsmaken men det skiter jag i.
När jag ätit upp min mat lägger jag besticken bredvid varandra på tallriken och flyger upp mot himlen. Lillebror är glad. Han är så liten. Min lillebror. Mamma ser lite ledsen ut. Hon tittar rakt fram. Vingarna bär mig bra. Det är så skönt att flyga runt här uppe ovanför alla husen. Jag gör en loop, jag flyger upp-och-ner. Snart ska jag lämna jorden.
Gillar den! —Repabil
- Tack! Alltid kul med feedback. En gång för länge sedan försatte jag mig i trans mha. Älgarnas Trädgårds första skiva och skrev en riktigt bra fortsättning. Den filen är dock för alltid borta, vete fan vart den tog vägen. —Blenda