Okej, jag erkänner. Jag har inte varit på Nordpolen, jag var i Skellefteå. Staden med de läskiga människorna, där torget är dödstyst även när det är fullt med folk. Men det var svinkallt (-8 C - -13 C) och snöigt i alla fall. Så det kanske räknas. Isbjörnar hade de dock inga. Som jag har nämnt i tidigare, något förvirrade blogginlägg, så har jag varit och hälsat på mormor och morfar i deras lägenhet. Jag har förstått att det nog är en rätt stor lägenhet för två pensionärer, fast med mina mått, jag som är van vid villa, så är den så klart rätt liten. Och mindre ska den komma att kännas, när det börjar dra ihop sig till fredag natt.
Utsikten mot...eh...älven från mormor och morfars vardagsrum. Från tredje våningens balkong. Det bör tilläggas att jag, vid tillfället för tagandet av kortet, noterade följande två saker: 1) strumpor mot nedkyld betong är kallt, 2) jag är höjdrädd.
Klockan tio-elva på fredag kväll sitter de vuxna och spelar spelet geni, som enligt min far orsakade någon sorts mindre familjekrig sist det spelades i sällskapet, i ett annat hus när jag var jätteliten. Tydligen gick han i alla fall till slut med på att spela det, och tydligen slutade det inte riktigt lika illa den här gången (men ändå lite åt det hållet). Barnen, det vill säga jag och min syster, har gömt sig på varsitt rum. Eller rättare sagt: min syster har gömt sig och sitter och pysslar med något. Jag har tröttnat på min C++ bok som jag tog med mig och på matten, och jag har avinstallerat Baldur's Gate som jag smög in på mormors dator (nej Erfa du kommer därför inte att kunna hitta vare sig det eller D-tools på datorn, även om WinRAR ligger kvar).
Jag vet inte riktigt varför jag spontan-fotade lampknappen i mormor och morfars trappuppgång. Kanske för att väggen är så hiskelig eller för att jag hade någon tanke om att bilden skulle bli konstnärligt minimalistisk på något sätt. Syrran var i vilket fall inte sen med att påpeka min dumhet redan innan hon hade sett bilden. »Aaw, kom nu och sluta ta massa fåniga bilder!«. Det är ju hon som är bildesteten och den framtida konstnären i familjen, så hon borde veta. Och dessutom var vi på väg för att köpa godis, och det är jävligt viktigt att ha mycket godis.
Jag har klarat vistelsen förvånansvärt bra, sett gullig ut och tackat och bockat och tagit emot allt som mormor och morfar nästan maniskt öser över en, oavsett om det är frågan om kakor eller beröm för de samhällskunskapsuppsatser som mamma plockade med sig för att de skulle kunna läsa dem och utbrista saker som »åh, vilket språk han har, pojken!«. Lustigt bara att hon inte tog med de proven som det satt ett fint IG i övre hörnet på. Det verkar av någon anledning som om det inte är en fullständig bild de är ute efter att skapa, mina föräldrar, utan snarare ett varumärke. Varumärket [LqR], det knasiga och vältaliga och genomduktiga barnbarnet! Det gulliga och förnöjsamma som alltid tackar och tar emot! Nåväl, jag kan det spelet också. Synd att göra dem besvikna liksom.
Ytterligare en bild tagen under min och syrrans promenad för att inhandla godis till hela familjen. Denna gång kastade jag mig över och fotograferade en oskyldig lampa i parken i Skellefteå (finns det flera?) efter att ha kommit fram till att jag skulle se ut som en tokig turist oavsett hur jag bar mig åt och att jag ändå inte skulle komma tillbaka till den där...eh, mindre staden på ett bra tag. Ja, bilden är lätt sned, vilket syrran var snabb att upptäcka och kommentera där jag stod inklämd i en buske för att få plats med hela lampan.
I vilket fall, under denna fredagkväll så började allt bli lite för mycket för mig. För det första så hade jag det faktum att jag numera hade sumpat alla möjligheter till kontakt med omvärlden, till sist även via mobilen, för det andra det faktum att jag inte kunde surfa speciellt mycket, för det tredje så var jag ju geografiskt instängd, lägeheten var betydligt mindre än mitt hus, och för det fjärde så var jag socialt instängd i min sociala mask jag hade gjort för att passa in i den roll jag tilldelades, eller kanske snarare som jag skapade själv åt mig för väldigt länge sedan. I vilket fall började masken skava. Inte som en vanlig, fysisk mask, utan den började snarare växa inåt i kroppen på mig. Eller något som jag uppfattade som min kropp. Jag fick en obehaglig bild i huvudet av en alien-liknande varelse som sänder in tentakler i kroppen på ett offer. Och jag kunde inte gunga. Alltså var det flera olika vanor som jag inte kunde ägna mig åt och flera olika sorters abstinens samtidigt. Summan av detta var att jag vankade runt, runt runt i lägenheten och kokade mer och mer te. Till slut, någon gång halv tolv, så stod jag inte ut längre (vid det laget hade jag provat med allt), utan talade om för mamma att jag tänkte gå en promenad så det så. Reaktionen blev något starkare än väntat.
En till bild från parken, tagen kort efter den på lampan, på hemvägen från godishandlandet. Notera att den är suddig, för jag tog den lite på en höft.
När mamma hade förstått att jag menade allvar med mina promenadplaner började hon direkt skrika om att jag måste ha en vuxen med mig. Först lutade det åt att pappa skulle få offra sin lugna fredagkväll, men sedan kom mamma på att det skulle vara extra illa om två stockholmare var ute på stan, så hon skickade med sig själv istället. På vägen ut predikade hon om hur farligt det var, och ingen normal människa är minsann ute klockan tolv på natten, så man kan råka ut för vilket tok som helst och inte finns det någon som hjälper en heller och... Men jag lyssnade inte. Eller rättare sagt, jag lyssnade och hörde och tyckte att det var absolut jättekul. Inte för att det var farligt eller för att hon var nervös eller för något sådant, utan bara för att jag var i ett tillstånd där jag gav blanka fan i vad som hände med mig. Ge hit med lite farligheter! Jag hade kunnat få armarna och benen avsågade ett efter ett och skrattat hysteriskt åt att de såg så roliga ut när de lossnade, i en sån sinnesstämning var jag. Uppspelt, fnittrig, okontrollerad och fullständigt vansinnig. Och rastlös. Så vi gick. Och mormor vinkade nervöst i fönstret, och mamma försökte få mig att förstå vilket tecken på hur orolig hon blev. Och jag förstod och tyckte att det var jättekul. Sen gick vi lite längs en gata och mamma utbrast »men har du ingen självbevarelsedrift alls!« efter att ha förklarat hur farligt det var. »nä« skrattade jag och skuttade runt lite till, med jackan vidöppen och utan vantar eller mössa i de strax-över-tio minusgraderna. Mamma suckade. Saken är ju att jag inte har dålig självbevarelsedrift, jag råkar bara se lite annorlunda på det som ska bevaras än vad som är brukligt. I min värld är inte det fysiska nödvändigtvis det viktigaste, i min värld är själen ibland ganska frikopplad från köttet. Men det förstod så klart inte mamma när jag skuttade runt där i alldeles för lite kläder en fredag kväll runt klockan tolv. Promenaden varade bara en halvtimme eller så, men jag var ändå lite mindre rastlös när jag kom in.
Sen gick jag och la mig. En rätt enkel mening, inte så talande. Om man inte råkar känna till vad som händer när jag ska sova, det vill säga. Saken är den att jag brukar, precis innan jag ska sova, drabbas av någon slags cocktail av döds- och separationsångest. Jag arbetar på en teori runt hur det hänger ihop, men det går rätt illa. Det blir mest flum. Hur som helst brukar det sluta med att jag kryper ihop i fosterställning och saknar allt som finns ungefär, men oftast meisgreece och/eller diverse andra personer. Lägg sedan till det det faktum att jag inte hade sett henne eller haft ett ordentligt samtal med henne på dagar och det faktum att jag var trött och upptrissad och långt hemifrån för att göra en bedömning av det som drämde till mig i huvudet så fort jag la det på kudden. Det slutade med att jag ägnade mellan en och två timmar åt att ligga och krama Hellas (nb bild kommer!!11) och gråta. Fram tills nästa underliga reaktion manifesterade sig. För när den första stormen har blåst över, i regel sover jag här, så kommer nästa, och den är ett tillstånd av irritation och frustration och...något slags tomhet. Det är inte Ingentinget, men något lite åt det hållet. Kanten på det, kanske. Anledningen till att jag inte sover är att medeltemperaturen i lägenheten är ungefär densamma som smältpunkten för järn. Klockan är nu runt två, men jag tror då att den är tre, för reseklockan i sovrummet visar en timma för mycket. Jag öppnar helt sonika fönstret och stirrar upp i taket tills det är svalt nog. Sen somnar jag, någon stans där. Med gnisslande, malande tankar. Sen är det nästa dag, den efterlängtade dagen för Hemresan. Flykten.
Klockan strax efter tio, tror jag, vaknar jag av att mormor kommer in i mitt rum och hämtar något i en garderob. Jag tittar på klockan och ser hur mycket den är, varpå jag raskt klär på mig och i panik packar ner allt jag har, springer ut och äter frukost samtidigt som jag skäller ut mamma och pappa för att de inte har väckt mig för vi borde ju ha börjat åka nu. Sen inser jag, efter minst en halvtimme, att jag går en timma före resten av Sverige. Det tar ytterligare lite tid att väcka syrran, som är ännu mer morrontrött och sur än jag. Vi tackar nej till hundra olika typer av kakor, säger hej då, jag uppbådar mina sista krafter och ler mitt allra sötaste leende medans vi går ner för trapporna. En rätt trevlig, men ack så intensiv, vistelse. Okej, en helt acceptabel vistelse snarare. Vi packar in oss och packningen i bilen och så åker vi. Och jag lyssnar på musik, Scarling. mest. För det får jag nu, tidigare har jag inte tillåtit mig att göra det.
Bild tagen från »mitt« framsäte på hemvägen, precis i resans början. Jag vet inte om det är en soluppgång eller en solnedgång som visas på bilden, det känns nästan som om de ligger precis efter varandra. Klockan borde i alla fall ha varit runt elva på morgonen, så det kanske var en uppgång trots allt.
Sen är det rätt mycket händelselöst körande i nio timmar. I Umeå stannar vår bil bredvid en annan vid ett rödlyse och i baksätet sitter en gullig tjej på kanske två år och stirrar på mig. Jag stirrar tillbaka, och när det slår om till grönt vinkar jag lite åt henne, hon skrattar åt mig och så åker vi vidare. Jag ler lite, med Kent i öronen.
Någon stans mitt i bilåkandet får jag den där optimala, hisnande känslan av att vara en del av bilen. Det känns som om jag har långa, svarta vingar i en annan dimension, som går ut, genom, under bilen, där mamma och syrran sitter, fast i en annan dimension. Jag känner mig som om jag skulle kunna flyga, bara jag anstränger mig aldrig så lite, men som om jag inte behöver för allt är ju ändå så perfekt som det är. Artisten just den sekunden är Neuroticfish och låten är Wake Me Up. Just remember what I said, don't wake me up when I am dead. Jag får en känsla av att alla människor är så löjesväckande små, att de ser bara en liten liten bit av mig och tror att det är sanningen. Att det är allt. De ser inte alla mina händer eller tentakler eller vad det nu är som är min utsträckning i alla andra dimensioner. En fysikalisk omöjlighet och löjligt strunt, men det var så det kändes. Fast känslan klingar fort av. Den är mest en lyckosam effekt av kombinerad sömn- och näringsbrist och någon annan komponent, möjligen musiken. Men det kändes bra i alla fall, äkta. För en sekund trodde jag verkligen att jag var en multidimensionell bläckfiskliknande varelse och att det folk såg i »den fysiska« dimensionen bara var en liten liten del av mig. Att allt de kan komma på att applicera på mig där; domar, sjukförklaringar och så vidare, bara är trams som beror på att de inte ser hela sanningen. Känslan kändes farligt nära introduktionskapitlet till Vingklippt Ängel. Oroväckande nära.
Vi panikstannar och äter på ett Max någon stans i Örnsköldsvik. Jag äter en Eragon-hamburgare, och skämtet för dagen är »höhö, undrar om den är lika hemsk som filmen«. Det var den inte, fast den var inte direkt god precis. Som en valfri hamburgare från McDonald's eller Burger King, fast med lite curry i såsen och tio minuters extra väntetid.
Den enda riktigt hyffsade bilden från den hektiska, beordrade fotosessionen vid Höga Kusten-bron. Pappa skrek »ta kort!« och jag tog kort, helt utan att ha en aning om vad han ville ha. Jeez, jag behöver fixa en egen kamera så att jag slipper höra syrrans ständiga kommentarer om hur misslyckade mina bilder blir.
Det dröjer nästan ända till Stockholm innan batterierna i min iPod är helt döda, förmodligen tack vare en kombination av noggrann laddning och batterisparande från min sida snarare än på grund av någon magisk prestation från hårdvarans sida. Klockan kvart i nio kliver vi in genom dörren hemma och börjar stöka i ordning en hastig middag, för alla är hungriga. Jag springer mot datorn för att försöka komma i kapp.
- 1) Säg till din syrra att det är dina bilder och inte hennes, och att de är alldeles utmärkta! Gör som jag och hänvisa till din konstnärliga frihet. 2) Du skulle nämnt någonstans under din mors predikan, om att det var alldeles för sent med promenad, vår nattliga utflykt. That'd really shut her up. Eller motsatsen. 3) Blir glad över att Hellas (vill se nämnda bild!) är till någon nytta 4) Och resten är bara läskigt och besvaras bäst med en kram. KRAAAM —meisgreece
- 3) Jag tänkte ta en jättearrangerad bild av Hellas bredvid boken Det Väsentliga Hellas som stod en eller två hyllor ovanför mitt huvud när jag sov. Tja, hn lär ju få ett lagom nördigt (»bild på Hellas och ett tjog konstig hårdvara plus min animesamling«) kort och en egen subnod någon gång. När jag har tillräckligt med grejor att lägga under hn som alibi. 1) Tja, jag kan försöka. Det är rätt mycket det jag gör också f.ö. 2) Jag försökte på slutet, men...eh, jag var inte direkt i strategiskt-talar-tillstånd.