Det här har varit en dålig dag. Jag visste det när jag halvt medvetet lyssnade till klockradion som spelade P2, klassisk musik, och Vivaldi mellan klockan nio och tio. Jag vet inte om det hände i verkligheten eller i drömmen, det om Vivaldi. Dock minns jag att jag stirrade in i byrån som hemma hos Daniel fungerar som nattygsbord, och att hen efter ett tag stängde av radion. Jag drömde mardrömmar. Vi var i morfars hus, som inte alls såg ut som morfars hus i verkligheten, utan snarare en kåk färdig att rivas. Ett kråkslott där det knarrar i trapporna som är så kurviga att man förväntar sig att det väntar någon bakom varje hörn. Jag var tvungen att följa en väg genom huset, upp och ner och speciellt igenom uppför en bred, svängd trappa upp till en vindskammare. Allt var i svartvitt, och jag måste ha letat efter något, antagligen rätt väg, samtidigt som jag kände mig jagad. Jag är alltid jagad. Huset omgavs av en stad som såg ut som ett industriområde. Det var natt, eller i alla fall skymning. Jag letade efter rätt väg genom huset som skulle leda mig till det jag letade efter, och varenda gång jag skulle springa uppför den breda svängda trappan som jag visste ledde åt rätt håll vände jag huvudet lite åt vänster och såg morfar som hejade på mig och sa att jag var på rätt väg.
Jag låg kvar i sängen en hel evighet. Det var en dålig dag idag. Antagligen visste jag det redan då. Jag skrattade och bråkades. Daniel hade varit vaken i över en timma och väntat på mig när jag slutligen kom upp. Några få timmar senare låg jag på köksgolvet och kände en enorm tyngd, kände mig obeskrivligt trött. Tur att det var tisdag, och tur att det var en sådan tisdag som har psykbesök inkluderat. Annars hade jag nog fortfarande legat kvar i soffan utan att orka röra mig.
Nu är jag hemma. Hemma och ensam med huvudvärk och en skrikig familj.