Två bilder från småland-resan, och en till.
Mamma och morfar under ett paraply (duh!) på Astid Lindgrens Värld. Det skulle inte bli regn, men ja. Vädergudarna har liksom aldrig varit mina bästa vänner. Medelåldern i vårt sällskap låg f ö runt 45 år. Hum.
Daniel i ett av puttehusen. Mellangården från Alla vi barn i Bullerbyn.
Kelso hittade ett nytt mysställe i trappan.
Idag cyklade jag ner till centrum för att infinna mig på mitt allra sista terapisnack. I alla fall för den här gången. Det känns konstigt att för första gången på två år inte vara i konstant konversation med någon psykolog eller behandlare. Tänker på Lestats uttryck our conversation. Det känns läskigt att testa mina egna vingar nu. Känns lite som att bli släppt ur boet. Jag tror att det kommer gå bra. Nästa steg i mitt liv just nu är att strukturera upp vardagen. Problemformuleringen från inskrivningen var ju att jag hade dålig initiativförmåga, behövde struktur i vardagen och hade en dålig självbild. Det som är bäst återställt är det sistnämnda. Det första (och antagligen allt egentligen) kommer jag behöva jobba mycket på. Och extra mycket nu när jag inte tillhör någon social institution såsom skola eller jobb. Tills dess behöver jag sysselsätta mig tillräckligt för att inte falla ihop som ett korthus. Det går inte att leva på sitcoms. Man måste skriva och fota lite också.
Nu ska jag somna. Somna med näsan mellan ZirCulars skulderblad med världens bästa lukt i hela mig. Det känns som tusen år sedan, fastän det bara gått två dagar. Puss och godnatt.