Igår var min och ZirCulars dag. Den började lite tumultartat med att jag stod framför min smäckfulla garderob med darrande läpp eftersom jag »inte hade något att ta på mig«. Detta i-landsproblem slutar aldrig att varken förvåna mig eller slå mig rakt på käften. Vi kom hur som helst lyckligt in till stan och åt en sen, men god och mysig, lunch i Gamla Stan. Sedan köpte vi glass (romrussin och lite grädde) och gick till Kulturhuset där vi kollade in två fotoutställningar. Min plånbok fick även klämma fram lite stålar till en affisch från den ena uställningen. Jag gillade det.
- Det upphör inte att förvåna mig heller hur andra kan ha det. Jag menar, jag har minimalt med kläder och jag har bara det problemet ibland när jag har smutsat ner mina kläder för fort. Men då har jag alltid någon gammal dynga att ta på mig. Kanske beror det på att andra av någon anledning jag inte kan förstå köper kläder som de inte kan ha när som helst. —Tuss
- Jag tror att jag har kommit fram till att det för mig handlar om att klä mig så som jag »är« den dagen. Finns det inget som passar den jag är just då (plus väder och sånt skit) uppstår ovan nämnda situation. Dock känns situationen lika bisarr och löjlig varenda gång. —meisgreece
- Aha jag upplever inte att det finns någon relation mellan vem jag är och vad jag har på mig.
Jag hade släpat med mig stativet (hela vägen in i bakluckan på bilen) vilket föranledde lite nattfotograferande. Vi rullade iväg strax efter midnatt i vår »nya« följeslagare, Majsan (hej, jag heter meisgreece och är en klimatbov!). Vi tog oss till lite olika ställen och fotograferade mer eller mindre fantastiska prylar. Tills vi kom till kyrkan. Där var det mer drama än fotograferande. Där träffade vi nämligen på polisen som undrade vad vi gjorde där halv två på natten. »Fotar?« Jag kände att jag såg dum ut. Det verkade hur som helst som om någon hade försökt göra inbrott och de undrade om vi sett någon skummis. Sedan bad de om leg eller personuppgifter varav den ena polisen kommenterade till mig: »då fyller du år snart« och jag svarade att »japp, det gör jag«. Svar: »ja så kan det ju vara...« Det var väldigt, väldigt mysko. Det positiva med händelsen var att jag (ett) har en till historia att dra någon gång, och (två) att när jag berättade för mappa att jag blivit förhörd av polisen (typ) förutsatte fader att jag varit vittne och inte bov. Hum. I can be bad, can't I?
- Haha, min familj reagerade tvärtemot när jag berättade att jag varit i kontakt med polisen, men det kan vara för att jag ofta är så förtegen om mina förehavanden. —delfy
ZirCular in action. Notera en av väldigt få blixtbilder.
När jag vaknade aningen för sent imorse upptäckte jag, inte fullt så nöjd, att näsan och halsen inte var sig lika. När vi sedan gav oss ut i eftermiddagssolen för en promenix stod det klarare ju längre vi gick att jag var förkyld. Och matt. Dessutom tog vi en väg genom skogen vilken visade sig vara lerigare (och därför jobbigare) än vi räknat med, vilket gjorde att allt kändes mycket värre. Hade vi inte träffat världens keligaste katt på vägen hade det känts helt värdelöst, såhär i efterhand. Hen var villig att stå, eller ligga, modell och spann så att marken skakade.
När vi kom tillbaka blev jag snabbt hemskjutsad och har sedan dess druckit mängder av te med honung. Mina ögon är krokiga. Det är moders mått på om man är sjuk eller inte. Lite nöjd känner jag mig ändå. Förhoppningsvis kan jag andas inatt bara.