Natten har varit intressant. Nej, inte intressant. Anmärkningsvärd. Nej, inte det heller. Natten har varit annorlunda. Ja, annorlunda. Alla element som gör en annorlunda, eller anmärkningsvärd, natt fanns där. En stor kudde bakom huvudet som vinklades uppåt så mycket det gick. Den klassiska förkyld-sovställningen. En underbar pojkvän till vänster som tryckte sig så mycket mot väggen hen kunde för att lämna plats. Drömmar. Drömmar om att bli opererad. Om att det rinner en konstig vätska ur min navel, ner på en matta med massa prylar på. Drömmar om att bli nedsövd för operation men aldrig känna sig tillräckligt dimmig. Kelso på kontorsstolen. Vakna med vakuum i huvudet och gå på toa. Drömma om en mojäng som hjälpte en att flyga. Undra varför den underbara pojkvännen lagt sitt supertunga ben över mina, försöka skaka bort det och se en förvånad Kelso i ansiktet. Förlåt lilla älsklingen och somna om igen. Förvirring när den underbara pojkvännen ska ge sig av. Förvirring som följer med in i sömnen som inte slutar i tid. Jag försov mig. Jag försov mig idag igen och jag känner mig dum. Jättedum. Skamsen.
Jag är uppenbarligen fortfarande sjuk. Kanske millimeter bättre än igår, men är absolut inte bra än. Det känns hopplöst. Jag skulle ändå ströva omkring i huset, men mattheten hindrar mig från att ta hand om mig själv (läs ta promenader) och min omgivning (städa). Det senare har jag som mål att i alla fall försöka mig på.