Meisgreece

»you say goodbye and I say hello« — the beatles

emma amalia christine

mormor

Jag, runt fyra år, med mormor på julaftons kväll framför julgranen. Fotografiet på bilden har stått framme på mitt rum i tio år.

Min mormor dog för tio år sedan. Hon fick en tumör i sin magsäck och slutade äta. Familjen, läkarna, allihopa, upptäckte det alldeles för sent. De opererade bort tumören, men hon blev bara tunnare och svagare. Sista gången vi träffade henne satt hon i gungstolen alldeles utan ork, med ett stort leende i ansiktet när jag sjöng Majas alfabetssånger för henne. Två dagar efter att hon fyllt 79 år somnade hon in. Morfar var där. Vi var på Kreta. Mamma ringde hem varje dag. Vi satt på balkongen och spelade kort. Mamma ringde, kom ner från loftet och berättade att nu var mormor död. Min lillasyster bröt ihop och grät hejdlöst. Jag ville avsluta partiet. Jag var nio år men hade utan att någon vuxen förklarat ändå förstått vad som höll på att hända. När vi kom hem fanns det fortfarande ett avtryck kvar efter hennes huvud i kudden.

Min mormor var en fantastiskt mormor. Hon lekte alltid med mig och min syster. Det är i alla fall vad jag minns. Och på videofilmer ser man hur hon springer omkring med oss i trädgården. Skrattar sitt kluckande, underbara skratt. Det är då mamma säger att mormor aldrig sprang annars och man vet att mormor älskade oss, mig och min syster, lika mycket som vi älskade henne. Om inte mer. Hon lagade världens godaste pannkakor, var fenomenal på jitterbuggar och serverade en marängtårta som inte var av denna värld. Hon läste högt för oss och sjöng visor. Hon var en mormor som gjorde utrop, sa ooh och aah när saker var speciella och vackra. När vi sov över fick vi också frukost på sängen, precis som morfar, även fast hon var så orolig över att vi skulle spilla smulor i sängen. Hon lät oss hoppa i deras dubbelsäng och leka överallt, förutom med spetsdraperiet även fast jag försäkrade henne om att vi inte drog i det. Min mormor var en underbar mormor, och jag saknar henne.

citat

Dagen började med ungefär den här känslan:

»Rädslan att gå där ensam och hinna tänka om gör henne illamående. Fru Björks grundhållning till livet är att hon hatar att må illa.«

Efter ett tag mår jag bättre och dagen avrundas med lite skratt till sånt här:

»Företagen har aldrig varit intresserade av bra idéer. De är bara intresserade av pengar, golf och barnarbete.«

punkt punkt punkt

Det här är helgen som när den väl kommer till sitt slut känns misslyckad. För jag har inte gjort någonting produktivt, inte åstadkommit något. Jag har inte tagit till vara på tiden genom att göra något jag inte kan göra till vardags. Förutom att sova ut, då. Kanske kan det bero på att jag i allmänhet inte mått speciellt bra. Nedstämdhet, tryck över bröstet och trötthet i kroppen. Så har det varit. Antagligen är det inte så konstigt att jag inte dragit igång femton nya projekt då. Well, jag och Daniel tog en promenad idag. Det är ju alltid något. Men på det stora hela är allt inte speciellt bra. Jag är i ett oroligt state of mind.

Och justja! Jag är kär i Stevie Wonders röst.

Åt nyss för mycket övermogen avocado med alldeles för lite keso till (på under en månad har jag keso till allt jag äter). Jag är lite besviken. Det brukar ju vara så gott. Ska på middag med familjen ikväll och jag misstänker att de inte vet om att jag är vegetarian. Svensson brukar bjuda på kött när det kommer till middagar (om det inte handlar om Gustav Svensson som skulle laga pommes frite med klyftpotatis). Safarite och kanelbulle för säkerhets skull!

Jag tänker att Rammsteins Links 2 3 4 är den bästa låten att starta marschen mot bussen med. Man kommer alltid iväg i ett bra tempo. Sedan konstaterar jag att jag har för lite Rammstein i mitt musikbibliotek. Det borde ändras på, rätt snart.

swim with me into your blackest eyes

utsikt

Utsikten jag snackade så mycket om för ett tag sedan. Jag tycker om den såhär.

månen

Den fantastiska fullmånen, fotad från min baksida igår kväll. Det är ironiskt när man tänker på hur jag släpade mig över halva området kvällen innan och inte alls fick hem en bra bild på någon måne. Och det var då det var klart. Och då jag glömt bort (!!) att jag äger ett teleobjektiv. Det beror på att objektivet i fråga är jättedåligt. Det förklarar varför skärpan i den här bilden inte är vad jag önskar att den vore.

böcker

Idag träffade jag delfy efter jobbet. Vi fikade och gjorde pancakes. Pratade och diskuterade, och oj vad det var för länge sedan. Sedan fick jag boken till vänster med löften om lussebullar i utbyte. När jag kom hem hade pappa placerat boken till höger på mitt skrivbord. En mycket fin avslutning på dagen. Tack tack!

jag vill ha en egen måne

nattfoto

Jag blev avundsjuk på månen själv, när jag såg den hänga över skogen utanför bussens smutsiga fönster. Jag ville komma närmare. Jag ville att tiden skulle frysa, att jorden skulle stanna och ha precis det avståndet och förhållandet till solen så att färgen på himlen inte skulle bli svart utan fortsatt ljusmörkblå. Då hade jag hunnit hem, få i mig mat och ge mig ut med stativet innan det blev beckmörkt. Fast egentligen blev det ju inte beckmörkt ändå, eftersom månen sken så starkt att mörka skuggor låg slagna till marken.

Jag tog med far min, tog en promenad med stativet över axeln i en grotesk men praktisk plastpåse. Önskade att jag hade haft ett teleobjektiv på 300–600mm så jag hade kunnat komma närmare. Bege mig in i groparna, sprickorna och karaktären. Ack nej. Jag använde min plastiga normalzoom, för vidvinkelns och variationsmöjligheternas skull. Det som fastnade på sensorn var miljöer. En vy och lite smått och gott. En klassiker. Ni kanske får se. Ekorrhjulet hindrar mig från att redigera och ladda upp dem ikväll. Jag måste hinna med elementära saker såsom att duscha och sova. O ve.

Ovan: Vyn, sist jag nattfotograferade den, i vintras. Vädret var långt ifrån lika fint som idag, ikväll. Dagens utsikt var djupblå, inte slaskfärgad.

i'm a typewriter

skrivmaskin #1

Igår inhandlade jag ett nytt bläckband till min morfaders (numera min) gamla Halda. I affären sa de att jag inte hade något bläckband till en Halda. Jag sa att jag inte skulle gå därifrån utan ett bläckband. Alltså valde jag ett, slumpmässigt, och har ägnat en del av kvällen till att sitta och rulla upp nytt bläckband på gamla spolar. Mina fingrar är svarta av bläck, men jag är glad ändå. För det fungerar! Jag kan äntligen skriva på underverket! Tråkigt är att matningen fortfarande är trasig, så efter ungefär varje rad måste jag dra fram bandet lite helt manuellt. Det innebär öppna överredet och snurra lite på den vänstra spolen. Så teknisk kunnig är jag inte att jag tänker försöka mig på att förstå hur matningen 1) fungerar och 2) har gått sönder. Detta får duga.

Jag ser mig själv sitta och knattra på den, min fina lilla (elefanttunga) skrivmaskin. Det låter så hela huset vibrerar när man skriver på den, och det är omöjligt att inte göra typos. Jag kanske borde inhandla tippex också? Hur som helst. Jag kommer sitta där, skriva allt från långa brev till små lappar och dikter. Jag har helt glömt bort att jag brukade skriva dikter. Detta kanske blir det nya startskottet. Hihi. Jag är glad!

skrivmaskin #2

all the good times are on their way

daniel

Helgen har spenderats med Daniel. Det har varit mysigt och lugnt. Vi har bara gjort vad vi velat. Alltså har vi inte gjort så mycket. Helgens stora höjdpunkt var att besöka en fotoaffär, klämma på kameror och slutligen reservera en. Vi stod och diskuterade ett bra tag med försäljarna/fotograferna i butiken och det kändes som om det inte var något att diskutera. Varför vänta? Varför tveka? Det är ju det jag vill. Så nu är den på väg! Min egna. Snart. I december ungefär. Om jag får möjlighet att jobba arslet av mig tillräckligt mycket, så jag slipper stå där med ögonen fulla av sjöar och säga »nej tack, jag har inte råd.« Nio pix. Så mycket måste jag skrapa samman. Det ska väl gå? Men jag kommer bli utfattig. Och det är det värt.

Det känns helt okej att fota med högt ISO så länge man konverterar bilden till svartvitt i redigeringsprogrammet. Brus i färg är inte så gulligt, men i svartvitt blir det ibland riktigt charmigt.

le pianoforte, vill jag tro att det kallas

piano #1

Idag har jag förutom att sticka på min evighetshalsduk prövat att klinka lite på pianot. Det var ett tag sedan. Ett bra tag sedan. Jag tog pianolektioner när jag var ungefär elva, men jag hade problem med att hålla koll på noterna och händerna samtidigt. Det har jag absolut inte när det kommer till tangentbord, vilket känns väldigt ironiskt. När jag skriver använder jag mig av sk »korrekt fingersättning« vilket gör att jag kan skriva utan att titta på tangentbordet helt obehindrat (det leder också till en del trakasserier, men det är bara ni som vet exakt vilka ni är som bara är avundsjuka ;).

När det gäller pianotangenter är melodin (höhö) en helt annan. Jag har aldrig riktigt lärt mig hur de sitter i förhållande till varandra så att jag obehindrat kan vandra över tangenterna blindfolded som en annan Stevie Wonder. Istället lärde jag mig alltid alla låtar utantill. Då behövde jag ju inte kolla på noterna hela tiden. Min lärare tyckte att jag var jätteduktig och jag visste att det enda jag egentligen kunde var att nöta in en specifik låt tills jag kunde den utantill. Jag kan fortfarande en låt, med högerhanden, utantill. Jag minns att jag satt och spelade den på skolbänken (då med båda händer) tills mina klasskamrater blev galna. Minns du Cocco?

Hur som helst. Idag blev det julsånger och Kristallen den fina som bara är så vacker. Och Gläns över sjö och strand är min absoluta favoritjulsång någonsin. Kristallen spelade jag dock tillräckligt mycket på slutet av min pianokarriär för att jag skulle kunna få ihop något helt okej idag. Dock behöver jag en rejäl omgång när det kommer till ackord. Jag chansar hej vilt, minns ungefär hälften. Det är väldigt synd, för ackord gör hela basgången så mycket enklare. Jag lär ju be fader min att ge mig en lektion för att få ihop lite fler ackord till min samling. För pianospel är ju faktiskt lite fint.

piano #2

sjukdag #3

Jag läser lite på försäkringskassans hemsida och försöker komma fram till om och av vem jag skulle få sjukersättning. Jag förstår ingenting. Jag ser bara siffror, stora sjok med text som hur mycket jag än läser inte (vill?) förstå. Kommer jag inte få något? Det var ju trist. För jag har absolut inte råd att vara sjuk.

Mitt sjukprojekt har blivit att fortsätta sticka på en halsduk jag börjat med någon gång för hundra år sedan. Den är rätt bred (som halsdukar faktiskt ska vara!) vilket gör att det tar lite tid att komma framåt. Tittar man på film samtidigt tänker man inte på det. Idag har jag i alla fall bytt garn (det första tog slut). Det var spännande. Och så har Kelso (apropå att jag skrev femton spaltmeter om att hen är så feg och inte vågar vara ute själv igår) varit ute hela dagen, så att jag ska känna mig extra ensam. Igår var hen så mysig, hoppade upp i knäet och ville gosa.

PS. om någon skulle ha vänligheten att vilja hjälpa mig med en sak: kommentera och skriv en eller två helt knasiga boktitlar! tack. puss.

kelso, min baby du vet

kelso #1

Eftersom jag fått kalla handen av all friskhet i världen är jag hemma idag med. Halsen rosslar och armarna och benen strejkar av matthet. Dock fick jag framåt eftermiddagen nog av att sitta inne och studera det fina vädret på håll. Alltså hängde jag kamerorna runt halsen och tog med mig Kelso ut i trädgården för att få lite d-vitamin(?).

Nu är det ju såhär, att Kelso är den mest fega katten jag känner till. Eller så kan man se det på det sättet att vi har ovanligt grymma katter häromkring, med väldigt hårt bevakade revir. Innan Kelso flyttade in hos oss för nu ca 1,75 år sedan älskade vi vår grannkatt, Selma. Hen var väldigt kelig och höll till rätt mycket på vår tomt vilket vi då tyckte rätt mycket om eftersom vi inte hade någon egen kisse att gosa och samtala med. Annat är det nu.

När Kelso blev så stor att hen blev nyfiken på »världen utanför« och vi började ta med henom ut visade det sig rätt snabbt att hen var aningen mer sällskaplig än katterna omkring. Kelso gick fram och ville nosa, hälsa, leka. Selma & c:o stirrade, morrade och jagade bort vår fina lilla kisse. Det kunde ju slutat där om Kelso varit smart nog att inse att »okej, jag ska nog hålla mig borta från de andra katterna och deras tillhåll«, men icke! Ett antal gånger har vi hittat henom, desperat jamandes i diverse träd både på tomten och i området en bit bort.

Som läget ser ut nu är Kelso knappt ute alls. Hen är närapå en innekatt. Hen går ut för att komma in 2–10 min senare. Detta kan upprepas flera gånger per dag, men det är väldigt sällan att hen är ute längre än en timma. Ett tydligt tecken på hur lite tid hen faktiskt spenderar ute i det fria, i alla fall för mig, var när hen spydde upp en hårboll (och sedan en till!) inomhus. Det hade hen aldrig gjort förut.

Idag när vi var ute var allt frid och fröjd. Hen jagade en fluga och jag fotade. Sedan skulle hen ju gå bort mot tomtgränsen där Selma och henoms nya kamrat bor, en stor svart katt. Plötsligt stelnar Kelso till, där på tomten bakom komposten, och jag ser att det är den svarta katten som skapat ögonkontakt. Jag gick fram och försökte skrämma bort den andra katten medan Kelso trippade bort mot huset. När jag väl sett till att inkräktaren inte försökte följa efter gick jag tillbaka över tomten och såg snart en skräckslagen Kelso sitta i ett fönster och kika ut. Jag lockade ut henom igen, men hen var mycket tveksam (nedre bilden). Sedan satt hen helt på sin vakt och var inte alls lika lekfull som innan (övre bilden). Efter ett tag gick hen helt sonika bort till kattluckan och gick in. Jag tittade bort mot stället hen befunnit sig innan och såg den andra katten skymta igen mellan grästovorna. Alltså gömmer hen sig så fort hen får se en annan katt.

Vi brukar skämta om att vi ska ge Kelso anabola steroider eller få henom att läsa något i stil med Självkänsla nu! för att ge henom lite pondus att skaffa sig ett revir så att hen kan vara ute. Hade vi bott granne med en kattpsykolog hade jag släpat hit henom nu!

kelso #2

»perdus les rêves de s'aimer«

»Long to be with someone to tell
I love your smell«

Känner mig sjuk och ynklig och önskar att Daniel var här och kunde sova med mig.

Och det är det mest talande citatet om kärlekslängtan jag någonsin upplevt. Tack och lov har jag precis den someone jag inte hade då, när citatet satte ord på vad jag kände och saknade. Fast det var ju innan jag växte upp lite till och insåg att du inte kan lita på att någon eller något annat ska laga dig. Dock kan det vara en fördel, och väldigt väldigt fint. Det lyser onekligen upp världen lite grann.

raise your hands

När jag vaknade i morse och inte kunde avgöra vad som var trötthet och vad som var sjukhet bestämde jag mig för att knata iväg till jobbet, ändå. Någonstans efter att jag vandrat långt för att komma dit och vara tvungen att bära och inspirera tvååringar insåg jag att jag nog borde stannat hemma. Det jobbiga med mitt jobb är att det är personalbrist ungefär hela tiden. Alltså känner man sig som jordens skit om man kommer dit, inser hur mycket kaos det är, för att sedan säga att »nej, jag måste nog åka hem och vila lite...« Man känner sig som en jävel. Därför stannar man hela dagen. I alla fall gjorde jag sist jag inte mådde bra. Idag tog jag upp diskussionen redan efter någon timma när jag insåg att detta inte alls skulle fungera, varpå det bestämdes att jag skulle gå efter lunch. Det vart helt okej. De fyra timmarna som följde var väldigt jobbiga och barnen, som självklart märkte att jag inte var på topp, passade på att testa mig extra mycket. Slutet gott, allting gott. Eller inte.

Nu har jag haft spränghuvudvärk, varit väldigt matt och hängig resten av dagen. Plus det faktum att det är aningen jobbigt att ta sig till och från jobbet. Det är inte bara att åka hem, utan att »åka hem« är ett projekt på 1,5 h som går ut på att försöka matcha och hinna mellan olika bussar fram och tillbaka. Usch. Alltså sitter jag här just nu, luspank och med insikten om att jag troligen måste stanna hemma imorn också. Min framtida kamera har inte råd med det! Och nej, självklart är det inte jordens undergång om jag inte lyckas få ihop 9000 pix (en Nikon D90, troligen) innan vi åker till Israel. Men jag kan allt bra föreställa mig känslan när man kommer hem från årets resa, från ett ställe som inte är likt något annat jag fotar någonsin, och strax efter köper en ny, fräsch, bättre kamera. Yes. Det låter ju också som ett härligt alternativ. Och låt mig då tillägga att alla pengar går till att betala av skulder, och betala för mig här hemma. Några jättefå hundringar i fickan och sedan allt i kamerapotten. Och jag kanske ändå inte klarar det på två månadslöner (om jag ens får två stycken innan jag inte behövs längre (vilket låter väldigt motsägelsefullt då jag nyss skrev att det var personalbrist...)). Jag blir stressad av budget, ekonomi och luspankhet. Grr.

Hur som helst. Efter mycket svammel kan jag meddela att det som skulle vara själva kärnan och poängen i det här inlägget var detta: Jag mår inte speciellt bra just nu och vill tillbaka till hur det var när bilden nedan togs. Det är delfy och Daniel precis efter att vi landat i vårt hotellrum i Åbo i somras. Vi var på äventyr och stämningen var på topp!

daniel och delfy

Innan jag tvinga mig själv att ligga still i sängen och blunda och hoppas på att somna och inte vakna upp till verkligheten imorgon tänker jag fylla i denna, kanske aningen annorlunda, lista:

Välj en artist (eller ett band) och svara på frågorna med låttitlar från den artisten: Porcupine Tree

Är du man eller kvinna: Shallow
Beskriv dig själv: Start of something Beautiful
Hur känner vissa människor om dig: Radioactive Toy
Hur känner du om dig själv: Nine Cats
Beskriv ditt ex: Smiling not smiling
Berätta var du vill vara: Arriving somewhere but not here
Beskriv vad du vill vara: Trains
Beskriv hur du lever: Fear of a blank Planet
Beskriv hur du älskar: Drown with me
Dela några ord av visdom: Last chance to evacuate planet earth before it is recycled

Jag har spenderat någon timma åt att lyssna på Mark Levengoods sommarprogram från förra året. Jag skrattar så tårarna sprutar. Det är så härligt. Mark är så härlig. Love love love!

break away

En täppt näsa är det värsta jag vet, och just en sådan har jag upplevt två mornar i rad nu. Att vakna upp och inte kunna andas samtidigt som man känner sig som något av det top tre mest äckliga på denna jord är inte alls trevligt. Tack och lov var det fader som väckte oss med orden frukosten är klar. Då blir det te och pappa-gröt, vilket är godare än all annan gröt. Och man äter den med hallonsylt.

Igår kväll knatade vi ut på stan, hamnade på ett mysigt ställe där någon knackade mig på axeln. Jag vänder mig om, ser ett superleende och kan under en lång sekund inte placera det. Sedan inser jag att det är Sanna! Hen och Rebecca är äntligen tillbaka från sin tågluff! Det blev en underbar reunion i ett skrikande tonläge då det enda lediga bordet var mitt framför baren och en högtalare. Jag kommer nog aldrig förstå det där med att ha musiken på så hög volym att man inte kan höra när personen bredvid en skriker.

slussen

Resten av idag har nästan varit som den här bilden. Det har blivit mycket diskussion runt köksbordet till frukost, fika och mellis medan regnet har vräkt ner och träden vajat så jag funderat över hur det skulle se ut på bild med lång slutartid. Den nördiga automatiken. Jag och Daniel har sett en dokumentär om fotografer runt Jerusalem 1948 som var rätt intressant. Dock börjar jag bli redigt trött på att diskutera Israel/Palestina-konflikten, och allt mindre ju mer vår resa närmar oss. Och just det: jag har städat toaletterna också och har lite söndagsångest. Krams.

handmade

De senaste två dagarna, de när jag började sju ni vet, har varit smått galna. När jag fått komma hem och vara mig själv, slappna av och sånt, blir jag hysteriskt trött. Igår, en fredag, gick jag och la mig klockan nio prick. Jag skulle inte ens jobba idag! Dock hade jag lärt mig från föregående kväll som slutade med att jag låg rakt upp och ner och skrek »jag är trött!« tills mina kära anhöriga fick spatt. Jag bestämde mig därför för att gå och lägga mig så fort vakenheten inte kändes acceptabel längre. Alltså när jag höll på att somna vid middagsbordet. Det kändes väldigt skönt att vakna för att behöva gå på toaletten vid kl 23. Hihi. När Daniels alarm gick av kl 08 i morse (hen tycker att vi inte ska sova för länge) var det inga problem att vakna, utan det kändes snarare väldigt befriande att sitta vid frukostbordet kl 09. Jag tror att jag håller på att bli vuxen. Hoppsan.

handmade

Jag och Daniel begav oss senare idag hem till mig. Vi åt blandade rester till lunch och firade kanelbullens dag med bullarna som jag bakade härom helgen och det safarigröna teet i teglasen jag fick i studentpresent.

Numer är det middagsplanering och tvagning som står på schemat innan vi beger oss in till staden för att träffa vänner och ha trevligt!

teglas

out at the train tracks

Jag sitter på mitt rum, instängd i ekorrhjulet. Jag börjar jobbet klockan sju imorgon, och på fredag med. Mamma kom och ställde in en liten skål med popcorn åt mig. Hen och syrran gjorde några till sitt Idol-tittande. Jag kan inte tänka mig att slänga bort mina ca 4 h fritid per dag med att kolla på Idol. Hur som helst: de smakar bränt. Jag gjorde lite te till och slutade slänga i mig choklad (vilket jag gjort konstant sedan jag åkte till Finland). Vad sitter jag och babblar om?

Hur som helst. Teet, konstaterandet att jag ska gå upp jävligt tidigt imorn (och iövermorn också) fick mig att vilja göra något meningsfullt. Något i stil med att skriva något, vad som helst. Gärna något lite bra. Gärna något lite annorlunda. Inget av dessa kriterier orkar jag uppfylla - alltså bloggar jag. Slänger ur mig tankar på rullande band, sätter en stenhård kapsyl på dem och kommer aldrig kunna skilja dem från mängden igen.

När jag var lite sjuk igår satte jag mig och tittade på filmatiseringen av Ronja Röverdotter, som lunchsällskap och sånt. Ronja var en av mina stora förebilder när jag var liten. Inte bara var hen tjej på ett ställe fullproppat av maskulinitet, utan hen älskade naturen och klarade sig helt själv på det naturen kunde ge. Jag ville verkligen vara som Ronja. Modig, stark och bo i en grotta med min bästa vän, helt avskärmade och med enbart våra händer att överleva. Inte ICA. Dessutom kunde Ronja simma under vatten, långt, undan vildvittrorna. Det gav ju lite bonuspoäng också. Det jag kom att tänka på när jag såg filmen var vilket krut som var nedlagt på det. För det första är det Tage Danielsson som har regisserat. Bara det! Sedan är rollistan fullspäckad av briljanta namn. Lena Nyman (hen verkar alltid få göra de coolaste rollerna), Börje Ahlstedt, Per Oscarsson, Allan Edwall och Tommy Körberg. Händer det idag? Att så många erkänt duktiga skådisar medverkar i en produktion för barn? Okej, nu är det ju att Astrid Lindgren är älskad av de flesta människor, barn som vuxna. Men ändå! Jag är lite imponerad. Och glad. Tack och lov somnade jag framåt slutet av filmen, så nu måste jag se lite till på den någon dag.

Och så håller jag på att tänka ut rekvisita och planering och riktlinjer till en fotosession jag tänker ha på lördag. På mig själv då, hur konstigt det än låter. Jag kom på en porträttidé jag (helt själviskt) inte tänker ge till någon annan. För hela idn innehåller väldigt mycket jag. Dock kommer jag behöva bärhjälp och sånt. Så jag måste ragga upp folk att hjälpa mig.

Och så har jag börjat med efterlängtade projekt:fotoalbum. Jag har börjat kolla igenom alla mina digitala bilder (!!), alltså alla bilder sedan 2005 (!!) för att välja ut de jag ska framkalla och sätta in i fotoalbum. Album man kan ta fram och bläddra i slår ett digitalt album any day. Min vänliga moder har gjort ett album åt mig från den dag jag föddes till någon gång när jag var femton. Därifrån måste jag fortsätta. Det innebär att jag bl a måste köpa ett nytt album (de två jag har är fulla), sidor att fästa bilderna på och framkalla hundratals bilder. Det kommer kosta en förmögenhet... Dock kommer det var värt det när jag är 80. Och jag känner mig sådär jobbig och långsiktig just nu.

Fy helvete nu spillde jag ut te över hela skrivbordet och (nästan) över tangentbordet. afk.

När jag vaknade idag kändes som om någon stått på vakt brevid min säng, beredd hela natten och sekunden jag öppnade ögonen drämde till min skalle med en stekpanna, storlek gjutjärn. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur det kom sig. Jag hade ju till och med sovit i säkert 7,5 timmar! Kanske var det för att jag större delen av natten stressat genom drömmar, blivit jagad och letat efter u-båtar?

Jag mådde illa, satt på huk inne på badrummet ett tag innan jag kunde få på mig kläder och konsultera fader som tack och lov var hemma. När jag är dålig eller sjuk är det hen jag vill prata med. Hen har koll. Och som extra bonus idag slapp jag inleda med den härliga frasen »jag mår nog inte så bra«, utan hen tittade bara på mig när jag gick emot henom i hallen och sa det själv, med ett frågetecken efter. Jag fick massor av massage i nacken och på skallen. När hen kom till axlarna ville jag bara skrika. Att bära omkring på småbarn (hur mycket du än försöker att göra det så lite som möjligt) är antagligen inte en speciellt bra kombo med mina sedan tidigare överspända axlar. De där hårda bjälkarna som jag inte låtit någon (pappa, igen) massera ut på något år eftersom det är så otroligt smärtsamt. Det verkar som om det är hög tid för det nu.

Alltså är jag en sjukling idag. Dricker massor av vatten och ska ta några varv ute i trädgården för att inta frisk luft. Förhoppningsvis kan jag vara på jobbet till det där mötet som skulle hållas i eftermiddag. Huvudet dunkar trots maxdos alvedon och illamåendet verkar inte ge sig av än. Fast jag börjar nog bli lite hungrig.

why can't we make this darkness feel like home?

svartvitt

Natten till idag, inatt, var fruktansvärd. Jag drömde inga mardrömmar (though jag hälsade på henom, lika snabbt och smärtfritt i drömmen som i verkligheten för någon vecka sedan). Jag sov, men ändå inte. Minst en gång i timman vaknade jag i panik och var övertygad om att jag försovit mig. Tänk dig att göra det hela natten när du vet att morgondagen kommer vara lång och tung. Du är stressad när du sover. I tossed and turned och gick slutligen upp innan alarmet gett ifrån sig minsta pip. Det är aldrig likt mig. Det var en obehaglig natt som jag hoppas slippa återuppleva.

Efter jobbet åkte jag mot Solna för att träffa min coach för första gången. Ja, du läste rätt. Jag har en coach numera. Hen var trevlig och vi kom överens om en del mål jag ska ha uppnått efter våra ytterligare fyra sessioner, alltså i december. Dessa var mycket foto- och skribentinriktade. Precis vad jag behöver. En spark i baken och lite struktur på själva struktureringen av min önskade framtid. »Vad är du om tio år, utan att betänka resan dit? Vem vill du vara då?« Jag: Som Annie Leibovitz. Haha. Kul skämt. Jag hoppas att det fortfarande är okej att drömma?

Anyhow. När jag kom hem var jag trött som en gris. Satt med ett hårt grepp runt en kaffemugg och lyssnade på Opeth hela bussresan. Det var ledsamt och leende på samma gång. Jag vet inte hur det blev så. Koffein kanske.

finland, part II

Jag, delfy och Daniel åkte ju till Finland, vilket var ett skönt uppbrott från blöjbyten och tre timmars effektiv fritid per dag. Det blev så många promenader vi hann, bastubad och kortspel. Skön avkoppling från mobiltelefon, tv och datorer. »Bara vara« vilket för min del handlade lite om att vara stressad över matlagningens eventuella fungerande, men också en hel del mys. Överlag var jag för spänd för att det skulle bli den perfekta semestern. Jag låter det vara en erfarenhet till framtiden: när du kommer direkt från jobbet till ett tillfälle du vill ta vara på - tagga ner! Alltså. En väldigt behövd och högt uppskattad semester i det allra finaste sällskap du kan tänka dig. I love it!

stockholm vägen

På väg.

när vi rodde

När vi kom fram till stugan rodde vi lite på sjön för att komma åt solen och vissa fotoobjekt.

delfy

Uppfatta mig inte som en uppblåst ballong här, men: detta är nog ett av de bättre porträtten jag tagit. Tack delfy ;)

promenad daniel

Promenader hela dagen!

självporträtt

Och så fota fota fota hela tiden. Och jag älskar det där dasset.

elskåp

Jordens coolaste elskåp!

Over and out.

är helt slut mellan matlagning, barnpassning och packning. och ryggont. och halsont och huvudont. jag håller på att gå isär i sömmarna lite för jag är så otroligt sliten just idag. det känns bara lite fel och så. nu lägger jag mig horisontellt ett tag, äter fler bullar än vad som är vettigt, dricker grönt safari-te och ser de sista avsnitten av grey's anatomy, säsong fyra, bara för att man håller på att börja gråta varannan minut. krams.

Update: mission completed!

kanelbullar

Jag läser RSS-flöden och äter plommon. Skalar dem med tänderna för att slippa den beska smaken. Tänker att idag ska jag faktiskt baka kanelbullar. Ja, det ska jag. Puss.