Calypso är underskattat som propagandamedel
annars använder jag screen wipes runt munnen och tänker på livet i förorten.
träffade en person i köket. hn hade skägg och gitarr men var helt ok. det var först det vanliga samtalet som börjar med att jag frågar om hn är på väg norr- eller söderut. det är roligt med detta land, det finns nästan bara två riktningar.
hn var i gbg för att köpa gitarrer. varför? det visste hn inte. hn använde inga droger men var beroende av gitarrer. dom gamla svenska hn letade efter här tillverkas inte längre men är väldigt bra. dom har en bra själ. hns favorit var de finska gitarrerna dock, dom är likosm melankoliska. jag frågade hur de svenska är, hn sa de var korrekta liksom, mend det var svårt att beskriva. jag tycker det är roligt med musikfanatiker hur allt möjligt kan projiceras på dessa ljud.
det blev ett långt samtal som handlade om gud, rasta, och global ekonomi. det var märligt hur jag kände med hns kristendom, hur jag gillade den. på frågan om vad jag tror på svarade jag typ »postmodern stuff, like agency and modality. i try to think of how things work rather then what they are«.
jag känner mig besvärad av hur svårt det är att skriva. det är en prestationsgrej och jag irriteras när tex andra gör det så bra. jag och den skäggiga Öyvin pratade om individualitet och lycka. vet inte vad det innebär att jag är så fixerad vid att jag ska vara jättebra på saker. dels medför det att jag inte gör något jag inte är bra på (i.e. jag gör inget förutom att vara smal) och dels är det ett borgligt jävla ds från helvete.