Bokfestival i Kristianstad, vi åker dit en tapper skara. Som ett lyckligt sammanträffande visar sig temat på förmiddagen vara kvinnligt skrivande och kvinnlig litteratur. Tankarna kring detta intresserar mig mycket. Det är föredrag och diskussion med Åsa Moberg, Anne Swärd och Eva Ström.
Det är mycket intressant, inte minst Åsa Mobergs presentation av Det andra könet, som hon varit med och nyöversatt. Men en fråga ringer i mitt huvud efter den relativt generaliserande (både uttryckligen och mer dolt) diskussionen om vad som är kvinnligt skrivande (jag hann aldrig ställa den förutom i en bisats till Åsa Moberg efter diskussionen):
I hur stor utsträckning påverkar förväntningar på och idéer om vad som är kvinnligt skrivande vad som faktiskt är kvinnligt skrivande?
Anne Swärd sa en bra grej, att hon »är en person som hellre underdriver än överdriver« skillnader, och det ligger mycket i detta. Uppfattningen om kvinnors och mäns skrivande som väsensskilda, oavsett orsak (sociala strukturer, biologi, ekonomiska villkor, eller what have you), leder oundvikligen till diskussionen om vad det är att vara man och vad det är att vara kvinna, vilken i sin tur har sina diskursiva begränsningar.
Jag vill inte förringa möjligheten att kunna tala om ett »kvinnligt skrivande« eller en »kvinnlig litteratur«, men jag känner en viss önskan efter försiktighet i generaliseringar kring kvinnligt/manligt (igen, oavsett orsak), för att det finns en risk att det blir befästande snarare än beskrivande.