Det fanns en gång en man som hävdade att öknen var som ett stort hav, och att fordon i öknen var som skepp. Krig i öknen var således som krig på havet, manövrera ut fienden och du har nyckeln till Seger. Den som sa detta var Pansargeneral Erwin Rommel.
Detta bryr sig Rommel inte om just nu, för om öknen vore ett hav, så vore han sjösjuk. Rommel och hans pansardivision har manövrerat hela förmiddagen på jakt efter den gäckande skuggan av fienden, dvs. Brittiska Kronans femte pansardivision, och har hela tiden varit ganska medveten om var den befinner sig. Tills nu. De tyska trupperna har lyckats med konststycket att tappa bort en hel division stridsvagnar i öknen, ganska svårt med tanke på att det enligt kartorna bara finns sand åt alla håll så långt ögat når. Troligtvis har Engelsmännen försvunnit iväg för att dricka te, det vore typiskt Britter, de verkar i alla fall som helt bortsopade.
Han anar inte hur rätt han har, den femte pansardivisionen är verkligen bortsopad. Den ligger undanskuffad under ett spelbräde som föreställer norra Afrika. Eller snarare så ligger den lilla blå pappersmarkören som representerar femte pansardivisionen insopad under spelbrädet. Där ligger den och väntar på order, omedveten om vart den befinner sig. Helt omedveten om sin situation så beordrar divisionschefen att de ska fortsätta trots att han inte har en aning om vart de är, eller vart tyskarna är för den delen. Det Brittiska imperiets Överbefälhavare distraherar den tyske dito, sveper upp femte pansardivisionen på kartan igen och innan de vet ordet av så är de tillbaka i Sahara.
Utan att någon kan förstå varför så har de dessutom lyckats ta sig in bakom tyskarnas linjer, och står nu i position att utplåna Rommel och hans män. Om inget oförutsett händer förstå. Och i krig kan måste man vara beredd på det oförutsedda. Det är tyskarna. Rommel har tydligen en enorm tur och sicklighet idag, för han lyckas helt ensam utplåna den brittiska divisionen utan egna förluster. Men är det skicklighet, eller är det bara oskick av den tyska överbefälhavaren att fuska? Den brittiska är inte mycket bättre han, med sina helt regelvidriga truppmanövrar. Något som han snabbt glömmer när han anklagar tyskarna för fusk, och kreativa regeltolkningar.
I det brittiska lägret sitter fältstaben och funderar över varför orderna har slutat att komma. Det bekymrar sig inte så mycket, vad överbefälhavarna har för sig är inget som en grupp vanliga dödliga ska lägga sig i. Dessutom så är det ju ändå dags att dricka te.
Rommel dundrar fram mot solnedgången lyckligt ovetande om problemen i stridsledningen. Han har en öken att köra omkrig i, den är hans och han är bäst.
//xzantrax