(T. Elvén/P. Tagg)
Så här känns det för en gammal socialdemokrat som tycker att löften om »ökad jämlikhet« och »tryggad framtid« under kapitalismen är lika tomma ord som svensktoppstjat och doakörer.
Vers 1:
Jag är född i Västerås år 1912;
Far, han var en knegare på Aseas verkstadsgolv,
Tiderna var onda, och lönen, den var skral,
Men Branting, ja han lovade förbättring genom val.
Vers 2:
Far var med och kämpade för bättre livsvillkor,
»Upp till kamp!« man manade, men kampen, den var svår,
Reformisternas paroller om allmän rösträttsreform
Gjorde nu att far min trodde segern var vår.
Refräng:
Han tittade sig omkring och' »Vad blev det av vårt mål?«
»Fläsket som dom lova' oss har blivit blott en mager svål.«
Tomma ord som jämlikhet, på det blir ingen fet,
Allt vacker dom lovat en gång blir lika tjatigt som en svensktoppssång:
»Demokrati!« »Solidaritet!« »Jämlikhet!« »Broderskap!«
Vers 3:
Far är död sen några år, hans ålderdom var svår,
Hans sista ord jag minns så väl när han bars bort på bår:
»Dom idéer som jag kämpat för jag hela livet gav,
Det folkhem som dom lovat oss såg jag aldrig skymten av.«
Refräng
Vers 4:
Jag jobbar nu vid samma maskin som far min en gång gjort,
Får stå ut med samma slit och stämpla samma kort.
Saltsjöbadens skitna anda får jag andas in,
Den luktar bara förrädisk cigarrök och klassamarbetets gin.
Refräng
Texten är tagen från texthäftet till Partimusik (Se Diskografi)