Jag trodde alltid att om jag bara kunde lära mig självdisciplin så skulle min lycka vara gjord; jag vet redan hur man skriver (skönlitteratur och fack-) och hur man gör musik och bilder och blendrar och programmerar och allt sånt tjafs. Om jag bara kunde ta mig i kragen, tänkte jag, om jag bara kunde ta mig i kragen och diska och gå och handla istället för att bara dumsurfa på cls och del.icio.us och en.wp, då, då skulle saker hända! Då kunde jag träna/plugga och bli ännu bättre på de där grejerna, och dessutom skulle jag kunna göra dem! En skiva, en roman, en långserie, en kortfilm, större dataprogram...
Det där med att organisera mig tyckte jag verkade vara onödigt. Jag visste ju typ vad jag behövde göra, jag behövde bara lära mig att palla att göra det.
Där hade jag fel. Nu när jag har my shit together med kalendrar och att-göra-listor får jag så himla mycket mer gjort. Självdisciplin är en myt. Organisation is the work of the devil. And I love it.
AML HGR vi ses♥♥♥♥♥♥
- ♥ var rädd om dig
- det här måste jag testa.. —Barley
Tror att det handlar om att jag hade så mycket myror i skallen innan organiseringen, det var därför jag inte pallade göra vad jag ville göra. Så slutsatsen kvarstår: det är inte »skärpning, självdisciplin« som gäller, det är organisation.
- Sunnan, jag håller med. Jag har sparkat mig själv för att jag inte orkat ta tag i min tvätt och mina hemtentor men när jag prioriterade lite organisation—lite förtydligande av vad jag måste göra och vad nästa steg var—då var jag strax igång igen med gott mod. Jag vet att det inte alltid var så lätt mellan oss och att jag till slut »vann«. Tänkte på dig och din pomo-attityd nu när jag pluggar en högskolekurs om det. Jag var aldrig rädd. ♥ —Sandra
♥♥♥♥♥♥frøya!!!