Sista sommaren har Rakel en gitarr med sig. Hon hade fått den i julklapp och börjat på en kurs i gitarrspel därhemma efter jul. Det var en fånig kurs, dom måste lära sig att spela på en sträng i taget och efter noter och det lät tunt och läbbigt på nåt vis. Säkert skulle det ta år innan hon kunde spela på riktigt, tror hon. »Blinka lilla stjärna där« och »Jag gick mig ut en afton« kan hon »så där«, melodin alltså, men det går knackigt. Anna tar mammas gitarr och försöker göra som Rakel. En kväll kommer dom på det — mormor kan spela och hon ska få lära dom, åtminstone några greppackord så att dom ska kunna kompa lite.
Ni måste lära er att knäppa först, säger mormor och visar hur hon först låter tummen slå på bassträngen och sen hur dom andra fingrarna, ett och ett, får ta melodisträngarna.
Men det går lika bra så här, säger flickorna, och slår med handen över alla strängarna, uppifrån och ner.
Nästan meddetsamma förstår dom att det inte ska bli några "Joan Baez'ar« av dom. Mormor kan ju bara »hallelujagreppen« och dom lär hon ut. Kväll efter kväll sitter dom tre tillsammans och spelar och sjunger »Jag har hört om en stad ovan molnen«, »Säg, känner du det underbara namnet« och »Ovan där«.
Barréackord och protestsånger har mormor aldrig hört talas om och inte ville hon det heller, säger hon.
Och när Rakel sjunger [Joe Hill]?-sången om »kalvstek i himmelens höjd«, då lägger mormor ner gitarren och säger att nu kan dom säkert klara sig själva. Hon är väldigt ledsen.
Flickorna sitter uppe om kvällarna och spelar och sjunger. Mormors grepp kan användas till en hel del, fast det blir lite enformigt i längden med samma tonarter, C-dur och D-dur, dom enda två dom kan skifta mellan.
Dom fantiserar om att kunna finna nån lätt spellära där dom snabbt kan lära sig att spela allt, det måste finnas såna, tror dom, för nån har sagt att killarna som spelar i popgrupper oftast bara kan några ackord, men att dom med nån slags fiffighet flyttar dom där ackorden över gitarrhalsen och fixar alla slags låtar på det viset.
Rakel har mer tålamod än Anna när det gäller att träna dom stackars greppen dom kan. Det är en sak att veta hur dom ligger och hur man ska göra — en annan att ta dom och ett tredje — att ta dom fort. Man kan inte sitta och suga på ett ord i en sång hur länge som helst medan man försöker att få fingrarna på plats för nästa grepp.
Rakel ser också ut precis som man ska göra för att vara vissångare — eller sångerska rättare, det är som om hon vore född med gitarren i hand. (Så säger Anna till Rakel — och då säger Rakel detsamma till Anna. Dom säger så snälla saker till varann ibland.) När Rakel sitter på sängen med korslagda ben och gitarren på magen, med det mörka håret hängande och dom stora, vemodiga ögonen har fått sikte på nånting långt utanför rummet — ja då ser hon i alla fall ut som Joan Baez.
När dom var mindre var Anna ofta avundsjuk på Rakel för att hon var sötare och mera snäll, för att hon alltid blev medelpunkten och för att hon sa saker som Anna aldrig skulle komma på att säga. Allt det där följer med henne upp i åldern, hon blev sötare och sötare, rarare och rarare. Alltid är det henne dom först märker, först tilltalar, som killarna först stöter på. Men själv gör hon aldrig nånsin nånting för att det ska bli så. Det är det som kanske är det allra märkligaste med Rakel. Hon är bra, bäst, i allting (jämfört med Anna) och det blir till sist så vanligt att Anna inte tänker på det.
Fast då Rakel kommer med gitarren känner Anna att hon åtminstone skulle kunna bli lika bra på det, bara hon tränade. Hela vintern skulle hon träna och träna, varje nesam kväll skulle hon kämpa med ömma fingertoppar och rätt vridning av handleden.
Efter den nittonde september, när hon tog fram gitarren och knäppte lite blev hon för det mesta sittande så, tyst med instrumentet i knäet och tankarna hos Rakel.