Kollade på gamla klassfoton. Fy satan vilket fult mobboffer jag var. All ytlighet i världen är bättre än den totala självutseende-blindhet jag hade då.
Bläddrade igenom gamla teckningar och texter från samma period. Handstilen är som en femårings trots att jag var över fjorton. Teckningarna är ok men massa dödskallar och sån skit (inte så stor skillnad jämfört med nu, dvs). En märklig »vågar-inte-ta-mig-själv-på-allvar«-självironi i allt jag hade skrivit och gjort. Jag ville tydligen göra mig lite löjlig (men jag tror inte att det uppfattades som djupare än vanlig löjlighet), någon slags parodi-estetik.
- Undrar vad du kommer att skriva om dig själv idag, om drygt tio år? —Kreiger
- Om jag ens lever om tio år, vilket jag inte räknar med... —Sunnan
- Hur är jag idag? Jobbar, jobbar, jobbar på mig själv, med mig själv, känner inte att jag duger, nan/begb/zvn, tio kilo maskara, pluggar och ugglar och är alldeles för ensam. Mediterar igenom huvudvärken ena dagen för att slösa bort nästa dag med ett Sealab 2021-maraton. Ständig träningsvärk i kroppen har ersätt kontorsnacken och tangentbordsarmarna. Har fått abs i alla fall! Ingen koll på pengarna och månaderna rinner i väg. Har fortfarande inte vågat flytta. —Sunnan
Tänkte vidare på det här och kom på en sak: självkänsle-dragkampen. Å ena sidan har vi det här med att vara ful för att man har så dålig självkänsla att man inte ens vågar göra sig fin, eller ens vågar försöka, man känner inte efter hur man rör sig (kroppsspråket blir fult) ser aldrig i speglar, har fula, »vana/trygga« kläder osv. Å andra sidan har vi det här med att vara snygg för att man man har så dålig självkänsla att den delvis ligger i snyggheten, och man är hela tiden rädd för att man antingen A) någon gång kommer att sluta vara snygg, och B) kanske bara inbillar sig om att man är snygg och alla andra egentligen tycker att man är ful.
»B)« är en ständigt aktuell mardröm för alla snygga och även för de fula, när jag såg på mitt fulhetsfoto från ett halvt liv sedan (28–14 == 14) insåg jag att jag var mycket fulare då än vad jag trodde då. Borde ha bitit ihop, tagit fram en spegel och styrt upp.
Men »A)« är livet. Förr eller senare blir man ful, i graven om inte annat. Inte bra att lägga sina självkänsleägg i snygghetskorgen.
Sanningen är kanske att självkänsla kan dra åt helvete. Man bara är. Ful ibland, snygg ibland, det gör inte så mycket vilket.
Jag hittade ju en massa eskapistiska texter och teckningar i samma kasse. Rollspelsblanketter från när jag spelat med mitt syskon, serier, klyschor, stövlar och flygplan.
»Här har vi en«, tänkte jag, »som bara vill fly, fly, fly från skolan livet familjen allt«. Det var inte heller bra eftersom det tillät mig att blunda för mycket för mitt liv. Jag vill vara produktiv! Lära mig saker, skriva, rita men inte bara rita för byrålådan utan riktiga projekt! Åh, kanske dags för ett j-o-b-b igen... say it ain't so!
- Jag är rädd att du smittats av idealism, en av de mest elakartade farsoter verkligheten någonsin skådat. Lyckligtvis har medicinsk utveckling kommit långt genom åren. Du kan hitta ett gediget urval receptfritt på apoteket Röda Näsan. Bergsbestigning rekommenderas även för sina allmänt vedertagna terapeutiska egenskaper. — Dr. Phil
- idealism = att tro att idéer styr över händelser och föremål; materialism = att tro att händelser och föremål styr över idéer. försöker ha lite av båda perspektiven på samma gång, these days. —Sunnan
- tack för dessa korta definitioner... glömmer ibland bort att jag ju inte är en fullständig idealist. vet att materia/rörelser talar och påverkar mina ideer och känslor. ibland mer än mina ideer om dem. det yttre överraskar, talar om en inre hemlighet. —Murkas