<p>Kollade på gamla klassfoton. Fy satan vilket fult mobboffer jag var. All ytlighet i världen är bättre än den totala självutseende-blindhet jag hade då.
</p>
<p>Bläddrade igenom gamla teckningar och texter från samma period. Handstilen är som en femårings trots att jag var över fjorton. Teckningarna är ok men massa dödskallar och sån skit (inte så stor skillnad jämfört med nu, dvs). En märklig »vågar-inte-ta-mig-själv-på-allvar«-självironi i allt jag hade skrivit och gjort. Jag <strong>ville</strong> tydligen göra mig lite löjlig (men jag tror inte att det uppfattades som djupare än vanlig löjlighet), någon slags parodi-estetik.
</p>
<p>Tänkte vidare på det här och kom på en sak: självkänsle-dragkampen. Å ena sidan har vi det här med att vara ful för att man har så dålig självkänsla att man inte ens vågar göra sig fin, eller ens vågar försöka, man känner inte efter hur man rör sig (kroppsspråket blir fult) ser aldrig i speglar, har fula, »vana/trygga« kläder osv. Å andra sidan har vi det här med att vara snygg för att man man har så dålig självkänsla att den delvis ligger i snyggheten, och man är hela tiden rädd för att man antingen A) någon gång kommer att sluta vara snygg, och B) kanske bara inbillar sig om att man är snygg och alla andra egentligen tycker att man är ful.
</p>
<p>»B)« är en ständigt aktuell mardröm för alla snygga och även för de fula, när jag såg på mitt fulhetsfoto från ett halvt liv sedan (28–14 == 14) insåg jag att jag var mycket fulare då än vad jag trodde då. Borde ha bitit ihop, tagit fram en spegel och styrt upp.
</p>
<p>Men »A)« är livet. Förr eller senare blir man ful, i graven om inte annat. Inte bra att lägga sina självkänsleägg i snygghetskorgen.
</p>
<p>Sanningen är kanske att självkänsla kan dra åt helvete. Man bara är. Ful ibland, snygg ibland, det gör inte så mycket vilket.
</p>
<p>Jag hittade ju en massa eskapistiska texter och teckningar i samma kasse. Rollspelsblanketter från när jag spelat med mitt syskon, serier, klyschor, stövlar och flygplan.
</p>
<p>»Här har vi en«, tänkte jag, »som bara vill fly, fly, fly från skolan livet familjen allt«. Det var inte heller bra eftersom det tillät mig att blunda för mycket för mitt liv. Jag vill vara produktiv! Lära mig saker, skriva, rita men inte bara rita för byrålådan utan riktiga projekt! Åh, kanske dags för ett j-o-b-b igen... say it ain't so!
</p>