Efter två ordentligt dåliga dagar började min lista på överlevnadsknep bli ganska uttömd. Fram emot kvällen lyckades jag tvinga mig själv att börja med en särskilt knivig integral. När jag lyckas komma in i matten är det ganska trevligt; jag hamnar i ett tillstånd av totalt fokus på problemet, samma tillstånd som jag hamnar i när jag försöker gräva upp en rot i trädgården, när jag löser något datortrassel eller de få gånger jag faktiskt programmerar (men inte hemuppgifterna till skolan, som är rent lidande bara, det är ju Java). Allt utom problemet, som jag gräver mig ner till som när man gräver i sanden, försvinner. Det är ett väldigt intensivt tillstånd; efter att ha varit där några timmar är jag ordentligt trött. Om det går bra och jag löser problemet känner jag mig ofta ganska nöjd ett tag efteråt, men det är värre om jag inte lyckas. Då ligger problemet kvar och gnager i bakhuvudet i evigheter, och jag tappar helt lusten att ge mig på det igen. Värst är det om jag måste ge upp och gå och lägga mig.
Just den här gången hade jag tur; det tog mig tre försök (och lika många sidor med klotter) att räkna ut integralen och som belöning för min insats fick jag en smula sinnesfrid. Men jag är rätt trött.