Jag var på wizardrockkonsert (en vansinnig musikgenre där den enda gemensamma nämnaren är att alla låtar handlar om något ur Harry Potter-böckerna) med bland annat halva kusinfilm (The Swedish Shortsnouts). Det var över förväntan bra, vilket säger mer om förväntan än om hur det faktiskt var. Navelskådarfaktorn var sanslöst hög och internskämten haglade. En låt var till och med en lovsång till en podcast. Det första bandet presenterade sig med »ja vi har inte repat sedan förra spelningen [i somras] så alla ackord kanske inte sitter«. Faktiskt klarade de sig riktigt okej ändå, kanske mest för att publiken ändå kunde alla låtar utantill. Det var förresten nästan bara tjejer där, jag har inte sett så många tjejer under ett tak på fem år tror jag (jag hade två i klassen på gymnasiet, kanske fem som högst nu).
Givetvis var jag där mer som åskådare än som deltagare och det var lite trist att bara kunna titta på. Jag muttrade lite surt om att »jag vill också ha vänner« från mitt hörn längst bak. Men jag slutade ju läsa Harry Potterböckerna vid näst sista boken för att hn växte ifrån mig och blev asdryg och tonårig. Jag orkar inte plöja igenom flera hundra sidor med en karaktär som jag bara irriterar mig på. På vägen hem köpte jag ett kilo lösgodis och nu ska jag se på zombiefilm och sura.