Min relation till åttitalsmusik är ganska komplex. För mig symboliserar den glättiga synthpopen en gullig yta, men också djup. Den tycks le sitt bredaste leende och viska »älska mig« till en kärlekslös värld. Den är några extra lager smink, trots vetskapen om att det inte kan dölja den ruttnande själen under, den är partyt på Titanic som fortsätter inte av okunskap inför sitt öde, utan för att när hoppet ändå är ute är det lika bra att hålla festen igång.
- wow, nu vet jag precis vad jag skall svara nästa gång någon undrar varför jag lyssnar på den där skiten
Gosh, jag är konstig just nu.