Jag (Tussilago) vet inte om jag har fått en sned bild av ungdomen eller vad det är, men jag får intrycket av att människor som inte mår mer eller mindre dåligt blir färre och färre. Och vad värre är: det känns som om alla tänkande människor mår dåligt! Vad är det för en värld vi lever i där alla människor som inte går rakt fram som materialistiska zombies, helt zoinkade, är vrak i olika stadier? Har någon en teori?
Världen är trasig, det finns sprickor överallt. Det rinner kaos ur varenda hörn.
- Alla är mår mer eller mindre dåligt innerst inne. De otänkande materialistiska zombiesarna mår bara bra på utsidan och det är för att de har byggt upp en fasad av material och/eller otänkande för att lura alla inkl sig själva. Det var min teori. —M8e
- Man kan inte må bra hela tiden. Vi måste må dåligt ibland för att kunna må bra oftare. Problemet så som jag ser det är att allt för många smarta människor väljer att fokusera på det negativa.
- »Happiness is the most insidious prison of all« som Codename V uttryckte sig. Människor som konstant är lyckliga verkar vara lite bakom flötet. Men jag tror inte att det är så att alla smarta människor fokuserar på det dåliga i sådan hög grad så att det motiverar statistiken, även om det så klart är så i någon mån. Det måste till något mer.
- Japp, och det är precis meningen. Mitt tips till de som ifrågasätter: gå till cuttingthroughthematrix.com och lyssna på Alan Watt. —niko?
- »Ignorance is bliss« Tänkande människor är ofta grubblande människor, analyserande människor. Kanske är vi bättre på att se och analysera vad vi ser omkring oss. På så sätt fångar vi in hela samhällets grundkärna/känsla i oss själva. Och samhället är, i många fall, dysfunktionellt. Om jag ska vara lite målande skulle jag säga att det går vågor av information runt omkring oss ständigt. Viss information passerar oss bara förbi, vågen drar vidare, men en del stannar. Det kan vara så att »tänkarna« filtrerar, dämmer upp viss information. (Ung. upprepning av vad jag sa förut, men ändå)
- Tänkandet kan också skapa en viss klyfta mellan dig och din omgivning, då den inte förstår eller intresserar sig för vad du säger (pga bristande hjärnkapacitet?) och att du tillslut inte finner det värt mödan att försöka få fram dina tankar, eftersom de du talar med ändå aldrig kommer förstå. Klyftan leder till utanförskap som leder till ensamhet som leder till sorgsenhet. En teori.
- Kan också vara så att du, när du får problem ältar dem allt för mycket både medvetet och omedveten. De ständiga tankarna kör ned dig djupare i träsket. Kan också vara så att »tänkare« har lättare att sätta ord på sina obehagskänslor. Jag tror att det är många fler faktorer än denna som spelar in. Tänker dock inte skriva alla här just nu pga tid och plats.
- Vem är »du«? Är det alla som har deltagit i diskussionen? Är det jag, som startade den? Jag skulle vilja säga att det där om att älta saker kan stämma på mig, men det om att sätta ord på dem verkar inte göra det. Jag blir ofta irriterad över att jag, oftare i Den fysiska verkligheten än vid textbaserad kommunikation, antingen inte kan formulera mig eller formulerar fel. Eller så tolkar människan jag pratar med fel, men det händer nog lika ofta vid textbaserad som vid muntlig kommunikation. Ofta kan jag stanna upp mitt i meningar och tycka att jag är klar, men den jag pratar med är ju så klart jätteförvirrad, eller så kan jag hitta på jättebra formuleringar för vad jag ska säga och hur, men så försvinner de som en skock får i huvudet när jag ska säga eller skriva dem (oftast när det är »säga«). Lägg sedan till det att jag har svårt att läsa och tolka (och därmed också att sända eller inte sända) signaler i form av mimik, ögonkontakt och så vidare. Bah jag längtar tills vi får hjärna-till-hjärna-överföringar. Och kom gärna tillbaka med fler tankar, för det var intressant!