13/9–07 Det är inte lätt det där med att söka jobb. För att gå från att vara en värdelös akademiker-wannabee till att vara en mindre värdelös sådan måste man nämligen, förutom att plugga, skaffa en massa saker att fylla sitt cv med. För att göra detta måste man söka en massa jobb. För att göra detta måste man i sin tur registrera sig på hundra stycken bemanningsföretags databaser och skriva en massa hittepå om sigsjälv. Därför kan man i den stund databasen krånglar efter en dryg timmas ifyllningsångest ta en paus och gå tillbaks till det mest grundläggande här i livet.. mat. Denna kreation kallar jag Black-eye biffar. Black eye-bönor i biffen, svarta bönor i ögat och mycket vitlök. Resten kan man nog lista ut själv.
13/9–07 Jag är nu i skara. Jag och min far har varit ute på fälten idag och skördat. Det är alltid trevligt att komma ut på landet ibland, när storstaden blir för mycket och ens rum i majorna blir för litet. För den som aldrig kört en skördetröska är detta nöje faktiskt något jag rekomenderar. En stor maskin som ser ut som något hämtat ur en klassisk tecknad film, en mekanisk jätte med massvis av spakar, vevar hjul och kedjor som snurrar runt överallt. Dessutom så är det som att styra ett stort skepp när man sitter där uppe på nacken av denna mekaniska bisonoxe. Det kan nog som allt annat bli lite tråkigt i längden, så köp inte en egen innan du åtminstone provat.
17/7–07 Det ser ut att bli ännu en skitsommar att avverka. Förra sommaren var jag ensam nästan hela tiden. Tiden då man kunde umgås med sina stammiskompisar är förbi. Kanske för att alla numera lever i sina förhållanden, kanske för att alla har jobb, kanske för att jag har jobb. Jag har länge haft en bild av mina medmänniskor som effektiva varelser som suger musten ur livet och inte missar en sekund av dagen för att göra något väldigt vettigt. Jag har nu funderat på om den bilden är rimlig. Vad gör människorna med sina liv? Jag kan erkänna att jag sedan jag börjat jobba inte har gjort så mycket alls. Jag kommer vanligtvis hem vid 4–5tiden, spelar dragspel några timmar varvat med ett och annat scrubsavsnitt. Vid 7–8tiden börjar jag höra imaginära knackningar i golv och väggar vilket säger mig att det är försent för att föra oväsen. Efter det är det bara svart. Jag vet att jag lägger mig mellan 12 och 01, men timmarna innan så driver jag bara omkring i min lägenhet. Desvärre är det ingen speciellt stor lägenhet, vilket gör att det inte är så mycket att driva omkring på. När man jobbar så kommer man under vissa förhållanden fram till insikten att den lediga tiden man har är fylld endast med saker som gör att man inte minns vad man har gjort. Det är då man känner att man lika gärna kunnat jobba, typ jämt. Då kan man i alla fall känna att man gör något vettigt och skjuter upp levandet till den dag man har tid med det.
9/7–07 Så har ännu en dag i våra liv gått och kommer aldrig mer igen.. Idag har jag jobbat min första dag som brevbärare. Ett olyckligt sammanträffande var dock att detta sammanföll med ännu en ansats att dra ner på snusandet. Jag försökte få en bra start på detta jobb i avseende sömn och matkontroll, men när jag klockan 23 på söndagen gick och lade mig så ville inte kroppen åt samma håll som jag. jag halvsov först ett par timmar och fick villfarelser på hjärnan som jag inte kunde skaka av mig. Innan jag kom in på att jag aldrig kommer att lyckas med något här i livet, som sedan kom att vara den gemensamma nämnaren i mina tankegångar resten av natten, så fick jag för mig att jag aldrig skulle lära mig ens det nya jobbet för att det skulle vara ett mycket komplext system av någonting, och dessutom så skulle jag var tvungen att byta bittorentklient, eller något. Dessa tankar var dock produkten av en kombination av halvsömn och abstinens; och därför fanns det absolut ingen som hels logik i dem. De var dock otroligt jobbiga att tänka där jag låg. Jag tror det var klockan 3 som jag bestämde mig för att ändå ta en snus. Det kändes som att allt saktade ner, de vassa mönstren som jag såg i mitt huvud när jag blundade blev tjockare och mjukare och allt blev mörkare som för att förbereda mig för den, efter jag givit upp slaget och underkastat mig, välförtjänta sömnen. Nu idag efter att jag kom hem från jobbet så somnade jag direkt och sov till det blev kväll och här sitter jag och gottgör för förlorad dagtid. Så vad säger man? Sluta inte snusa, eller om du skall göra det så gör det inte när det är grått ute och du är ensam jämnt; för du kommer bli deprimerad...
26/6–07 Nu är det inte roligt att leva. Inget funkar i mitt hem efter att datorn gick sönder och jag kopplade ur min stereo och inte orkade koppla ihop den igen. det var som att gå omkring i ett övergivet nöjesfält och därför tog jag min flykt till en kompis där jag råkade hamna framför tevespelet hela natten. Nu, dagen efter, är min tumme och mitt pekfinger bortdomnat och jag känner återigen klarheten i att det är dåligt för moralen att vara ledig för mycket. Det är då man behöver ett skogsbruk för att skingra tankarna.
14/5–07 Ödet har fallit sig så att jag i en av mina googla-migsjälv-sessioner (i detta fallet eniro, alltså inte google) har funnit en människa med samma namn som jag själv har sånär som på ett mellannamn som han bytt ut mot något annat. Denne människa är dessutom född samma år och bor även i samma stad som jag. Är detta en sådan sak man kan låta gå obemärkt förbi eller är det så att jag måste söka upp honom i och med att ödet uppenbarligen har något i kikaren för oss båda. Kanske skall vi träffas och finna varandra eller rent av hata varandra innerligt; kanske har vi samma intresse eller så är personen helt ointressant. Tyvärr är det ju så att det lämnas ett gap i själen efter man intrenetlurkat i och med att informationen slutar vid namn, födelsedag och adress. Så för att söka sig djupare in i mysteriet så måste man vara skarp, eller helt enkelt ta kontakt med denna stackars människa. What to do, what to do?
- Eftersom jag har osvikligt minne för onödiga detaljer råkar jag minnas ditt namn — och en artikel i GP för nåt år sen! du, eller din namne, satt i Slottsskogen på midsommar eller om det var valborg och drack eller bara spanade. was it you? —Fredag
- Jo, det var jag som satt där. Måste säga att jag blir impad av att du kommer ihåg mitt namn, och den artikeln. Det var faktiskt nästan precis ett år sedan i ett repotage om det »alternativa« göteborgsvarvet. Jag blir dessutom avundsjuk i och med att mitt eget tidigare osvikliga minne kommit att svika mig alltmer.—William
10/4–07 Stolt som en fura har jag idag laddat upp min första torrent på pirate bay. Det är förstås min egen musik som torrenten innehåller. Enligt ryktet så skall en ryss och en norrman varit de första att ta del i denna landsgränsöverskridande musikmanifestation, men det är inte bekräftat än. Bland låtarna finns en låt som av olika anledningar inte har lagts ut här på handgranat. Det kan även vara ett tips för den som längtat efter en variant av »Sweet Child o' Mine« som inte är så högt mixad, eller bara vill ha mina låtar på sin dator numrerade från 1 till 13 med korrekt metadata.
27/3–07 Det händer konstiga saker i vår generation. Jag vet ju dock inte om detta skulle vara något exceptionellt för denna generationen, men konstigt är det. Det finns nämligen de som saknar ungdomen till den grad att de gör vadsomhelst för att påminnas om den. Folk skaffar partners som är hälften så gamla som de själva för att de när de passerat 30år tror att undomen är förbi. De försöker förgäves hålla kvar ungdomen men istället blir de krampaktiga tag om den precis det som gör att man förlorar chansen att ta denna lilla kvarvarande ungdom tillvara. Jag saknar redan ungdomen och då är jag ändå en ungdom själv. Jag saknar den ungdomliga bekymmerslösheten. Jag saknar den tid då folk hade ångest av helt andra anledningar än de har idag. Framtiden var på ens sida och man kunde också låta allt vara som det var och lita på att det var framtiden som skulle fixa biffen. Nu lever man framtiden och det jag kan säga om den är att det inte är några direkt ljusa prognoser. Denna framtid rinner dessutom mer och mer ut i sanden och snart har man inte längre någon framtid kvar. Allt som finns kvar är då återigen samtiden och någonstans i statens datorsystem kan man finna bevis på att man har läst en och annan kurs på något universitet en gång i tiden, men det är då lika obetydligt som ointressant.
- Men, gamle vän! Varför denna uppgivenhet? Är allt så hopplöst? Inga ljusa prognoser, säger du. Det finns väl mer än mörka moln på himmlen! Jag har lärt mig att det var inte bättre förr, bara annorlunda. Känns inte saker och ting mer stabila nu än på gymnasiet? Jag tänker att jag bara ska vara, att jag ska vara lugn i det, att jag inte ska längta varken framåt eller bakåt (framför allt inte bakåt!). Och vad är för hemskt med att tiden bara blir mindre egentligen? Vi kommer alla dö och då har livet haft sin gång och man kommer förhoppningsvis vara tillfreds och harmonisk i att man snart ska försvinna... Håll huvudet högt och fyll magen med tio ton is! —Axelsson
- Jag vet att jag kanske har en tendens att låta lite som en domedagsprofet när jag väl kommer igång, men det kan också vara så att det fanns någon smart tanke som kom bort lite i den sömnlösa dimman som jag befann mig i efter jag mailat in min övningsuppgift i argumentationsanalys klockan 4 på natten. Jag ber om ursäkt till alla som kan ha upplevt anstöt av mitt inlägg. Jag tar tillbaks allting. livet är härligt, solen skiner och jag skall spela brännboll men släktingar i slottsskogen.. —William
- Mången smart tanke har vi alla trollat bort någonstans i väldigt tröttförlamade hjärnvindlingar sent på natten. Lycka till med brännbollen! —hgrs domedagsprofet
- That's my boy! —Blämbel
5/3–07 I tentaskrivande stund dyker det upp en massa tankar om livet som inte kan sammanfattas i det i sammanhanget lilla/stora/fyrkantiga format som en 15sidors hemtenta utgör. Varför gör jag detta? Tankarna vandrar iväg en smula och man befinner sig plötsligt framför datorn och kikar på en film: Joe vs th Volcano. Fantastisk film och detta är ju onekligen oväntat när huvudrollerna innehas av Tom H och Meg R. Man förnimmer en annan sorts stress. Varför vill joe förkorta sitt ändå 6 månader långa liv på att kasta sig i vulkanen efter bara 20 dagar? Man kan tycka att det beror på att man lägger fram ett anständigt förlag för honom om rimlig ekonomisk ersättning för hans besvär; men det finns nog någon djupare förklaring. Mycket riktigt hävdar Joe att han drivs av en strävan efter stolthet som han hävdar inte funnits i hans liv innan. Där har vi det alltså, Stoltheten. Är det det som gör att vi fortsätter att sträva efter bekymmer när det finns flera tänkbara, enklare alternativ. Det är då man inser att det är sent på kvällen och man måste gå och lägga sig och drömma om den stora vetenskapen.
Nyinstitutionalism - vad är det? ny som i nynazism, nysa och nying; institution som i samhällets blod, hjärta och hoppets gryning; och skitsnack som det som gör det värt att leva som akademiker om man är bra eller hemtjänsten när man är ett vrak; men nyinstitutionalism - vad är det?
4/1–07 Från mitt sömniga sinne till era spirande unga hjärtan. Nu ser »I Fabriken« dagens ljus.
24/12–06 Jag hörde häromdagen att låten »stilla natt« är den mest inspelade låten genom tiderna. När jag googlade det visade det sig dock att ganska många låtar var de mest inspelade genom tiderna. För de som bevakar nya ändringar på handgranat såhär på julaftonen kan man kanske ana att de är lika ensamma som jag. Det skall tydligen vara skadligt att vara ensam på julafton. Risken finns att ett stort hål i själen öppnas och följderna blir oftast att man blir djupt deprimerad. Jag har, för alla julaftonens ensamma människor, gjort en alldeles egen variant av »Stille nacht«. Lyssna på denna version och ladda ner alla andra och sätt er och lyssna på dessa tills julen är över. Bara då slipper ni de plågsamma följderna av ensamheten.
Nu kommer en färsking som dryper av livsglädje (läs 11:ans...)! Det var då... nåväl. Håll tillgodo.
Bodde förut på Tellusgatan 44.
Medverkar på samlingsskivan Comic Sans Must Die.
E-post: william@handgranat.org